Figur
Man tänker sig att cellerna är ordnade i ett sexsidigt mönster.
I verkligheten får cellerna annan täckning, och överlappar varandra.
Det finns flera olika system för mobiltelefoni, men alla moderna system bygger på samma principer. Alla system bygger på radiovågor, så en liten mobiltelefon är samtidigt radiosändare och mottagare.
Telefonerna håller kontakt med en s.k. basstation, som har en begränsad räckvidd, vanligen upp till omkring 30 km. Basstationen har kontakt med mobiltelefonväxeln, där förbindelsen kopplas ut mot det vanliga telefonnätet. Man använder flera basstationer som är ihopkopplade för att få mottagning (täckning) över en större landyta. Man talar om att området är uppdelat i celler, där varje basstation sänder till en eller kanske flera celler. Man tänker sig att varje cell täcker en viss yta, och att en angränsade cell täcker nästa område.
Figur
Man tänker sig att cellerna är ordnade i ett sexsidigt mönster.
I verkligheten får cellerna annan täckning, och överlappar varandra.
När mobiltelefonen rör sig från en cell till en annan cell måste systemet klara att byta från en basstation till nästa. Därför använder olika basstationer olika frekvenser, det vill säga de sänder på olika våglängd. Samtidigt är totala antalet frekvenser begränsat, så en viss frekvens måste användas igen av en annan basstation, men så långt bort att den första basstationen inte störs. Pricipen med celler och återanvändning av frekvenser är grunden för alla mobiltelefonsystem idag.
Radiovågor försvagas med ökande avstånd från sändaren, i det frekvensområde som används för mobiltelefoner. Inte bara avståndet påverkar, hus och träd skymmer vanligen siktlinjen mellan sändare och mottagare. Radiosignalerna studsar mot hus, men det kan även bli radioskugga om ett hus eller en kulle skymmer sändaren helt. Den snabba försvagningen av radiosignalen är en förutsättning för att kunna bygga mobiltelefonnät, så att frekvenserna kan återanvändas lite längre bort. Andra radiofrekvenser, som t.ex. långvågsradio, kräver inte siktlinje mellan sändare och mottagare, och kan nå mycket långt.
De tillgängliga radiofrekvenserna bestämmer hur mycket trafik ett mobiltelefonnät kan hantera. Ju fler frekvenser som finns tillgängliga, desto fler samtal kan hållas uppkopplade.
Med många små celler får man möjlighet att totalt hålla fler samtal uppkopplade på en viss landyta, än om man hade haft färre stora celler på samma yta.
Man har alltid brist på frekvenser i storstäder med många mobiltelefoner. Det gäller att utnyttja de frekvenser man har effektivt, och att planera cellerna på bästa sätt.
När man ritar radioceller tänker man sig ett mönster av sexsidiga celler som alla gränsar till varandra. I verkligheten påverkas utseendet av kullar eller hus, och cellerna får varierande form. Det är svårt att exakt förutsäga var en basstation ger täckning.
Det enda sättet att verkligen ta reda på var man har täckning är att ge sig ut och mäta. Det är omöjligt att mäta i varje punkt, så operatörerna använder sig av datormodeller, som ger en bild av var täckning finns. Detta stämmer mycket bra med verkligheten, men är givetvis inte perfekt.
Signalstyrkan är ett viktigt mått på signalkvaliteten. Den anges i decibel (dB), och jämförs med styrkan hos en referenssignal. Om signal och referenssignal är lika starka motsvarar det 0~dB nivå. Är den uppmätta signalen starkare får man ett positivt värde på signalstyrkan, är den svagare får man ett negativt värde. Referenssignalen är 1 millivolt genom 75 ohms ledning.
Man mäter även signal-brusförhållande i decibel. Det anger hur stor skillnad det är mellan signalstyrkan och brusstyrkan. Ett stort signal-brusförhållande ger en tydlig signal.
Det är dock inte enbart signalstyrka som avgör om signalen är användbar. En annan viktig faktor är interferens. Det uppstår när signalen störs av en liknande signal med samma frekvens. Orsaken kan vara reflexer av originalsignalen, eller att två stationer sänder med samma frekvens. Det blir svårt att skilja signalerna åt. Fädning är en effekt som stör mottagningen, och det är att signalstyrkan varierar med att telefonen rör sig.
Systemet måste mäta signalkvaliteten, blir den för svag eller för förvanskad kan man inte hålla samtalet igång. Vanligen sänder basstationen en kontinuerlig tonsignal, som filtreras bort från samtalet i telefonen och skickas tillbaka till basstationen. Den mottagna signalen jämförs av basstationen med den som sändes, och på så sätt övervakas kvaliteten.
Sänder telefonen på full effekt i tätorter, där det är tätt mellan cellerna, kan störningar uppstå i angränsande celler. Därför är det vanligt att basstationen kan bestämma vilken effekt telefonen får sända med. Mindre sändareffekt betyder att interferensen minskar, och systemet fungerar bättre.
När telefonen flyttar sig mellan cellerna måste den byta frekvens. Det sker på kommando från mobiltelefonväxeln, och kallas handover, eller ibland handoff. Handover måste ske när kontakten med en basstation blir för svag, så att samtalet inte avbryts.
Men handover kan ske av andra orsaker, en basstation kan till exempel vara fullt belagd av samtal, medan telefonen fortfarande har god radiokontakt med andra mindre belagda basstationer. Då kan växeln beordra telefonen att byta till en annan basstation, kanske med aningen sämre radiokontakt eller lite längre bort, men tillräckligt bra för att samtalet skall kunna fortsätta, och man fick nu en kanal fri på den fullbelagda basstationen. Ett handover kan även ske för att ge bästa möjliga radioförbindelse. Handover grundas på att basstationerna mäter signalkvaliteten, men även på att telefonerna mäter signalstyrkan från basstationerna i vissa system, som GSM.
Figur
Mobiltelefonen står i kontakt med basstationerna, som i sin
tur är kopplade till en växel.
Telefonen har kontakt med basstationen, men det är växeln som bestämmer vilken basstation som telefonen skall ha kontakt med, och om samtalet skall kunna kopplas upp.
För att samtalet skall kunna föras i två riktningar används två frekvenser, s.k. full duplex. Telefonen sänder på en frekvens, och tar emot på en annan, man talar om upplänk från telefonen till basstationen, och nedlänk från basstation till telefonen. Telefonen sänder på de lägre frekvenserna, basstationen på de högre. Eftersom skilda frekvenser används, kan det hända att störningar enbart påverkar samtalet från telefonen, eller tvärtom, eller i båda riktningarna.
Figur
Frekvensområde NMT450, samt NMT 900 och GSM.
Vissa frekvenser används för att styra mobiltelefonen, s.k. kontrollkanaler, och andra frekvenser används för samtal, s.k. talkanaler. Analoga system använder vanligen en hel frekvens, eller kanal, för styrning av mobiltelefonen. Modernare system, till exempel GSM, kan packa in flera samtal i en och samma frekvens.
Nätoperatören måste planera cellerna i nätet, deras läge i förhållande till varandra och deras storlek. Man måste hålla cellerna små i centrum av storstäder, för att kunna utnyttja samma frekvens lite längre bort, medan ute på landsbygden kan man låta cellerna täcka så stort område som möjligt.
På landsbygden kan cellerna täcka 30-50 km åt varje håll. I stadscentrum täcker de kanske bara någon kilometer, och man talar även om mikroceller som bara täcker en del av en gata, några hundra meter. Man kan även ha större celler, kombinerat med små celler som täcker bara en del av den störres område, men täcker just mycket samtalstäta områden. När telefonen kommer till en sådan mindre cell beordras den av växeln att byta från den större cellens frekvens till den mindre cellens.
När kapaciteten i en cell blir fullt utnyttjad kan folk inte ringa ut eller in lika lätt som tidigare, man får s.k. 'spärr'. En bra cellplanering ger lite störningar mellan olika celler, men ändå flexibilitet att förtäta, d.v.s. bygga fler mindre celler, när man behöver ökad kapacitet för fler samtal.
När kapaciteten i ett område inte längre räcker till, kan man splitta existerande celler. Man delar då upp dem i mindre celler, och här gäller det att de nya cellernas frekvenser inte stör de gamla som blir kvar.
Telia Mobitel bygger enligt sin s.k. Stockholmsmodell, vilket innebär att sändarna riktas utåt från centrum räknat. Modellen användes först för NMT900, och nu även för GSM. Fördelen enligt Telia Mobitel är att interferensen mellan cellerna minskar genom att de är riktade från varandra.
Figur
Cellstruktur enligt Telias Stockholmsmodell. Ordinär
cellplanering för en tätort, cellerna är mindre och tätare där de
flesta samtalen väntas.
Antalet mobiltelefoner i en cell kan vara större än tillgänglig kanalkapacitet. Nätens ekonomi bygger på detta, så det finns ingen garanti för att samtal kan kopplas upp. Ett välplanerat nät har dock så mycket fri kapacitet att samtal sällan spärras.
Man har bara ett begränsat radiofrekvensutrymme för mobiltelefoni. För att klara fler samtal finns bara en lösning, och det är att minska cellstorleken, att använda mikroceller. Det är dock inte säkert att det är kostnadseffektivt att täcka ett helt område med små mikroceller, alla delar av området kanske inte kräver så hög kapacitet.
Ett alternativ är då en s.k. hierarkisk cellstruktur. Man tänker sig då att cellerna är organsierade i lager, uppifrån och ned. En plats täcks då av flera olika celler. I översta lagret har man stora s.k. makroceller, som täcker ett stort område. Lägre ned, vid gatunivå, har man små mikroceller, som bara täcker en del av gatan. De olika lagren får inte störa varandra, och måste arbeta på olika frekvenser.
En passerande bil skall då ligga kvar i den övre makrocellen, utan att kopplas om till en mer närbelägen mikrocell, för att minska antalet handover. Men möjligheten måste ändå finnas att koppla om samtalet till en annan cell, om kapacitetsproblem kräver det.
Längst ned i skikten har man pikoceller, små lokala celler för hög kapacitet, t.ex. inomhus. Genom att den begränsade räckvidden inomhus krävs låg sändareffekt, vilket leder till lång driftstid på en batteriladdning. Man väntar sig 8 timmars taltid och upp till en veckas standbytid. Pikocellerna kan mycket väl komma att använda en annan standard än de högre liggande mobiltelefoncellerna. Ett sådant alternativ är DECT, en standard för trådlösa telefoner.
För att en hierarkisk cellstruktur skall fungera framgångsrikt krävs att systemet lokaliserar var mobiltelefonen befinner sig, och styr samtalet till rätt cellskikt. För att styra detta kan man mäta signalstyrka och kvalitet, mobiltelefonens hastighet, och samtalsbelastningen. Med rätt modell styrs systemet effektivt, och man får en stor flexibilitet.
Figur
Hierarkisk cellstruktur.
Basstationerna tar emot singaler från mobiltelefonerna, men basstationerna kontrollerar inte samtalet. Flera basstationer är kopplade till en och samma växel, och det är växeln som kontrollerar samtalet, och som kopplar upp mot det fasta telenätet.
Det finns flera växlar i ett mobiltelefonnät, och det gäller att kunna hitta mobiltelefonen bland alla basstationer och växlar när det ringer in till mobiltelefonen. Det sker genom begreppet hemmaväxel.
Varje telefon är registrerad i en hemmaväxel, och det är dit som samtalet först kopplas. Hemmaväxeln lagar inte bara uppgifter om nummer och säkerhetskoder, utan även om telefonen är i kontakt med nätet, och i så fall vilken växel den har kontakt med.
Varje växel kontrollerar ett antal basstationer inom ett visst område, men mobiltelefonen kan ju flytta sig till ett annat område, som kontrolleras av en annan växel. Då lagras denna information i hemmaväxeln, och samtalet kopplas vidare till den besökta växeln. Den besökta växeln har i sin tur uppgift om vilka basstationer telefonen senast hade kontakt med, och kan söka telefonen där. Man vill därför registrera telefonerna där de oftast finns, för att undvika kopplingar mellan olika växlar.
När man ringer från mobiltelefonen, sänds en begäran om uppkoppling på kontrollkanalen, därefter kontrollerar växeln att telefonen är registrerad och identifierbar. Växeln väljer och meddelar mobiltelefonen om vald samtalskanal, och samtalet kan börja. Den exakta proceduren varierar mellan systemen.
Det finns flera olika system för mobiltelefoni, med sin egen speciella förkortning. Det första mobiltelefonsystemet togs i bruk 1946 i USA, med enbart en cell. Från 50-talet och framåt utvecklades flera mobiltelefonsystem med skilda tekniska lösningar och varierande grad av automatisering.
Steget mot en massmarknad togs när Bell Labs i USA konstruerade systemet med celler. Det första cell-systemet togs i bruk 1979 i USA, och det var det analoga AMPS. TACS och ETACS används i England, och bygger på AMPS.
NMT450 var ett annat av de första helautomatiska systemen, och det togs i drift i slutet av 1981. Det byggdes som samnordiskt projekt, och det är därför NMT450 och NMT900 fungerar i Skandinavien. NMT450 blev snabbt fyllt, kapaciteten var begränsad, så man specificerade NMT900, ursprungligen tänkt som komplement enbart i tätorter. NMT900 togs i drift 1986, och täcker nu även en stor del av landsbygden. Förutom NMT finns i Sverige Comvik, ett analogt nät där man inte säljer nya abonnemang. Troligen bidrog Comvik-nätet till att dåvarande Televerket Radio satsade så hårt på utbyggnaden av NMT.
De flesta analoga mobiltelefonsystem världen över grundar sig idag på AMPS eller NMT, med variationer. De använder analog överföring med frekvensmodulation, och frekvensområdena är kring 450 MHz eller 900 MHz. Utvecklingen har även gått framåt på telefonområdet. I början av 80-talet fanns bara fordonsmonterade telefoner, i mitten av 80-talet kom släpbara telefoner, och det var först 1988 som 'handportabla' mindre tegelstenar började dyka upp. Riktiga ficktelefoner kom först kring 1990.
Redan 1982 började man rita på nästa mobiltelefonsystem, som skulle komma att bli GSM. Det var innan många länder i Europa hade byggt mobiltelefonnät. Under utvecklingen bestämdes att systemet skulle vara digitalt och till stor del bygga på ISDN. Svenska Televerket var med från början.
Några av målen med GSM var att telefonerna kan användas i alla GSM-länder, ISDN-tjänster i fasta telefonnätet skall helst kunna användas, radiolänken skall vara krypterad, hög radioeffektivitet, förändringar i fasta nätet skall inte krävas, och telefonerna skall vara billiga.
Idag tyder man GSM som 'Global System for Mobile communication', men urprungsbetydelsen var 'Groupe Special Mobile', eller ungefär 'arbetsgruppen för mobiltelefon'. USA och Japan har valt sina egna digitala mobiltelefonsystem, så GSM kan inte användas där.
När man hade arbetat en tid med specifikationen av GSM insåg man att kapaciteten kunde vara för liten, så man specificerade även DCS1800. Det är i stort sett samma lösning som GSM, men för dubbla frekvensen, d.v.s. 1800 MHz. En stor skillnad är att GSM var tänkt för huvudsakligen fordonsmonterade telefoner, men utvecklingen sprang ifrån specifikationerna där, det är ju handportabla som säljs idag. En viktig skillnad mot GSM är den stora bandbredden (antalet frekvenser) som har reserverats för DCS1800. Beteckningen PCN -- personal communication network används ibland för DCS1800-system. Men egentligen är det fel, för personlig kommunikation kan in princip lösas med vilken mobiltelefoni och frekvens som helst.
NMT betyder Nordisk MobilTelefon, och utvecklades i samarbete av de Svenska, Danska och Norska Televerken. 1981 kunde NMT450 tas i drift. 1986 hade man i NMT450 omkring 240~000 abonnenter i hela Norden, och kapacitetsplanerna var spräckta.
Man blev tvungen att komplettera med ytterligare ett system, som blev NMT900. Man började specificera NMT900 1986, och redan mot slutet av året kunde man ta systemet i drift.
NMT450 använder celler som är ganska stora, typiskt är omkring 50 km. NMT900 använder mindre celler, typiskt är kanske 20 km, men i städer kan man gå ned till några kilometer.
NMT450 använder ett begränsat antal kanaler, 180 st, och har därför begränsad kapacitet i städer. NMT900 använder 1000 kanaler, eller med halva kanalseparationen upp till 1999 kanaler.
När man slår på telefonen börjar den leta efter en anropskanal, och låser sig på den kanal som har bästa signalstyrkan. När telefonen färdas in i en annan cell får den bättre signalstyrka från anropskanalen i den cellen, och byter.
Ringer någon in till telefonen söker växeln telefonen på anropskanalen, och avdelar en trafikkanal för samtalet. Likaså sker uppkopplingen först genom kommunikation på anropskanalen, och när samtalet är uppkopplat anvisas en trafikkanal.
Ett kännetecken på NMT är att trafikkanalen används dels för samtalet, och dels för signalering. När telefonen får order om att byta kanal sker signaleringen genom att stjäla lite tid från samtalet. Det är orsaken till sqvzzt-klick ljuden mitt i ett NMT-samtal, de sker vid handover.
NMT-telefoner finns i olika effektklasser. För NMT450 är det vanligt med bordsmodeller med 15 Watt effekt. Tidigare fanns inga NMT450 ficktelefoner, men på senare år har flera modeller med 2 Watt effekt kommit. De är större än NMT900 och GSM-telefoner, men går in i en större ficka.
NMT900 finns med 6 Watt effekt för bilmontering, och 1 Watt effekt som ficktelefoner. Idag säljs mest ficktelefoner.
Telia Mobitel har under senare år bytt ut mycket utrustning i NMT900-nätet, och trimmat celler och basstationer. Man har fått mycket bättre funktion enligt egna mätningar.
Vissa frekvenser kommer dock NMT900-systemet att få lämna ifrån sig, till GSM. Redan innan NMT900 specificerades hade man lagt fast frekvenstilldelningen för GSM. Det kommer att betyda att det blir svårare att komma fram i storstäderna med NMT900.
NMT450 berörs dock inte av några frekvensförändringar, utan kommer att finnas kvar. Det är möjligt att en viss utbyggnad kommer att ske i fjällvärlden, där det fortfarande finns stora områden utan täckning.
NMT-teknik finns i fler länder än de ursprungliga, Sverige, Norge och Danmark. Nordiska telefoner har roaming, eller samtrafik, även med Finland, Island, Holland och Schweiz.
Estland, Lettland och Litauen bygger liksom Polen NMT450-nät, och svenska abonnenter kan använda de näten, men inte helt automatiskt.
NMT-teknologi finns även i Spanien, Österrike, Belgien, Luxemburg, Frankrike, Jugoslavien, Turkiet, Cypern, Oman, Saudi-Arabien, Tunisien, Malaysia, Thailand, och Indonesien.
GSM började specifieras redan 1982, innan många länder i Europa hade byggt mobiltelefonnät. Svenska Televerket Radio var med i GSM-projektet från början. Då hade man nyligen öppnat NMT450 i Skandinavien. Redan då insåg man att ytterligare kapacitet skulle behövas.
Steg för steg blev det klart att systemet skulle vara digitalt, och till stor del bygga på existerande ISDN-specifikationer. 1987 började man förverkliga planerna, och 1992 öppnades de första näten för kunder. USA och Japan har valt att utveckla sina egna system för digitala telefoner.
Ett av de viktigaste målen var att telefonerna skulle kunna användas i alla länder med GSM. Ett annat mycket viktigt mål var att utnyttja radiofrekvenserna så effektivt som möjligt. Man ville även skydda systemet mot pirattelefoner som använder någon annans riktiga nummer, och införde därför kryptering, som även utsträcktes till att gälla samtalet.
Det finns flera punkter i specifikationen, några av dem är att de flesta existerande tjänster i det vanliga nätet samt ISDN-tjänster skall kunna nås från mobiltelefonen, man skall ha ett internationellt standardiserat signalsystem, olika priser skall kunna tillämpas, och talkvaliteten skall vara minst lika bra som de analoga system som fanns då. Observera att det aldrig talas om 'perfekt ljud', det är reklammakarna som förväxlat 'brusfritt' med 'naturtrogen ljudkvalitet'!
Abonnenten identifieras av uppgifter som lagras i ett litet s.k. SIM-kort. Man kan ta ur kortet ur telefonen, och på så sätt byta abonnemang (telefonnummer).
Ett av dagens modeord är digitalt. Snart är till och med brödrostarna digitala. Digitalt betyder omvandlat till siffror, och i ett digitalt system arbetar man med exakta värden. Motsatsen är analogt, där man arbetar med kontinuerligt varierande värden.
Varje digitalt värde måste omvandlas till det binära siffror, d.v.s. ettor och nollor, för att kunna behandlas. En viktig faktor i digitala system är hur snabbt information kan överföras, och hastigheten mäts i antalet ettor och nollor som kan överföras per sekund. Varje etta eller nolla kallas en 'bit', så man talar om hur många tusen bitar som kan överföras. Man talar om kbit/s, eller 'kilo-bit per sekund'.
Ett exempel på analoga signaler är grammonfonskivor, med ljudspåren. CD-skivor är exempel på digitala signaler, och innehåller ljudet omvandlat till siffervärden, s.k. digital information.
Digitalt är inte i sig bättre än analogt. Däremot kan man packa digital information tätare, och man kan signalbehandla digital information mera avancerat, d.v.s. behandla och förändra signalen. Detta sker med hjälp av mikroprocessorer och programvara.
Man har valt digital signalering för GSM för att det ger möjlighet att överföra fler samtal med samma radiofrekvenser, och för att störningar kan filtreras bort effektivare.
Mobiltelefoner påverkas av störningar, förbindelsen är ofta aningen brusig. Genom digital signalbehandling kan man ofta avlägsna mycket av störningarna, och på så sätt få en genomsnittligt bättre ljudkvalitet än för analog mobiltelefoni.
De digitala mobiltelefonsystemen sänder dock inte all den information som ljudet innehåller, utan bara de delar som behövs för att man skall kunna uppfatta vanligt tal. Det är för att spara på radiofrekvenserna. Samtidigt betyder det att om man inte ens överför all information om ljudet, kan man aldrig återskapa ett perfekt ljud.
När mottagningen är perfekt ger ett analogt mobiltelefonsystem, som till exempel NMT900, den allra bästa ljudkvaliteten. Den kan vara nästan lika bra som en vanlig telefon, och då skall man komma ihåg att vanliga telefoner inte kommer i närheten av hi-fi ljud.
Medan man specificerade GSM lade man även till DCS1800, som använder frekvenserna kring 1800 MHz. Det är ungefär dubbla GSM-frekvensen. Specifikationerna är väldigt lika för GSM och DCS1800. Allt som står här om GSM gäller även DCS1800. Det som skiljer mest är vilka funktioner och tjänster som skall finnas redan i introduktionsfasen.
Tanken är att DCS1800 skall användas för massmarknaden, till att ge hushållen billig mobil telefoni med billiga, lätta små telefoner. Det är ingen lätt uppgift.
DCS1800 ger mindre celler, med lägre sändareffekt, och lägre effekt hos telefonen. Nätet får högre kapacitet. Samtidigt krävs mycket fler basstationer, och det kan vara svårt att hitta lämpliga platser. De högre frekvenserna påverkas av föremål mellan sändare och mottagare, och även väder. Däremot tränger de in genom fönster och in i byggnader. Cellstorleken varierar från 0,5 km upp till maximalt 8 km.
Det finns redan DCS1800-baserade nät, t.ex. One2one och Orange i Storbritannien, samt E-Netz i Tyskland. Det är inte troligt att någon bygger ett rikstäckande DCS1800-nät i Sverige, eftersom vi har hela tre GSM-operatörer. Däremot kan DCS1800 mycket väl komplettera GSM i storstäder. Det kräver att tillverkarna utvecklar telefoner som klara både GSM och DCS1800 i samma apparat.
Man kan ha fler samtidigt uppkopplade samtal med ett GSM-system än med motsvarande analoga system, med samma frekvensutrymme. Den högre kapaciteten får man genom att utnyttja radiofrekvenserna bättre. Det sker huvudsakligen genom två metoder:
Det finns fler delar i GSM som bidrar till högre effektivitet. Några egenskaper är att sändareffekten kontrolleras av basstationen, sändning sker enbart vid tal, och långsamt frekvenshopp används (frekvenser varieras under en förbindelse).
Nackdelen med den digitala överföringen är att ljudet aldrig kan bli fullt lika bra som är möjligt med en analog mobiltelefon, när mottagningen är som bäst. Digitaliseringen i GSM är anpassad för att överföra tal, vilket betyder att musik förvanskas tydligt av GSM.
Bärvågorna är separerade 200 kHz, en mellanstor bandvidd. Man kan jämföra med de flesta analoga system där separationen är 25 kHz, och NMT900 där separationen är 12,5 kHz.
Telefonen måste först få kontakt med ett nät, för att kunna användas. Först lyssnar telefonen på flera olika frekvenser efter olika basstationer. I sämsta fallet kan den behöva lyssna på alla möjliga frekvenser, 124 stycken, eller 374 st för DCS1800. Till slut har telefonen en lista över basstationer.
Telefonen försöker nu registrera användaren på den starkaste stationen i området som cellen täcker, Är det tillåtet visas ok, kontakt med nätet, annars visas `förbjudet nät'. Förbjudet nät är t.ex. konkurrenter inom det egna landet, eller utländska nät som operatören ännu inte tecknat roamingavtal med. Då kan man inte bli uppringd, men man kan ringa SOS-alarm, nödnumret 112. Likaså kan man ringa SOS även utan SIM-kort i telefonen.
Nu är telefonen tyst, men i kontakt med nätet. Det betyder inte att den är overksam. Den lyssnar hela tiden på basstationen, om någon ringer. Samtidigt mäter den kontakten med närliggande celler, och rapporterar dessa mätvärden till basstationen minst en gång per sekund. Uppgifterna används för att vid behov kunna växla till en bättre cell.
För att ett samtal skall kunna ske måste telefonen ha en kanal till basstationen. Startas samtalet från mobiltelefonen sänds en kanalbegäran utan identitetsangivelse på en gemensam kanal. Gäller det ett inkommande samtal sänds en söksignal på sökningskanalen.
Figur
Telefonen står i kontakt med basstation, växel, och det fasta
telefonnätet.
Telefonen får besked om den fria kanalens frekvens och tidsberoende, tidskorrektion, och maximal sändningseffekt. Observera att med kanal menas en tänkt kanal för överföring av information, det är inte en sammanhängande förbindelse på en frekvens. Förbindelsen är uppdelad i korta tidsperioder vars frekvens varieras.
Telefonen besvarar kanaltilldelningen, och anger då även sin klass. Det omfattar uppgift om revision (01 för alla telefoner i fas ett), sändningseffekt, krypteringsalgoritm, frekvensområde, SMS-kapacitet. Med dessa uppgifter kan systemet styra förbindelsen och till exempel inte använda nyinförda funktioner för gamla apparater.
Talet kodas först digitalt, och delas upp i grupper om 20 ms (millisekunder) eller 260 bitar. Resultatet delas i två olika stora delar, och extra bitar läggs till för felkorrektion. Signalbehandlingen kan med hjälp av de extra bitarna rätta en del fel i överföringen.
Nu har man totalt 456 bitar, som delas upp i åtta block om 57 bitar. Dessa åtta block fördelas på åtta time slots, eller tidsluckor, vid åtta olika sändningstillfällen. GSM är komplicerat!
Figur
Signalen fördelas på olika time slots.
Sändningen sker aldrig helt kontinuerligt, all sändning är uppdelad i korta tidsperioder, skurar (bursts), som är 0,577 ms (millisekunder). Det motsvarar 217 pulser per sekund. En kanal (förbindelse) använder aldrig alla dessa skurar (pulser) i en följd, utan som mest var åttonde. Därför sänder en GSM-telefon egentligen som mest en åttondel av uppkopplad tid. Tiden mellan dessa skurar är noga specificerad, och telefonen måste hålla samma takt som basstationen. Eftersom sändare och mottagare håller samma takt talar man om synkron överföring.
Mottagning och sändning sker i noga specificerade tidsluckor, krockar olika telefoners paket med varandra blir det problem. Därför måste telefonen hålla sitt tilldelade tidsutrymme. Radiovågorna färdas snabbt, men en viss fördröjning uppstår när telefonen är en bit bort från basstationen. Denna fördröjning måste kompenseras, och basstationen anger hur mycket tidigare telefonen skall börja sända. Tidskompensationen beräknas med utgångspunkt från bassationens mätningar av telefonens svar. Den är nödvändig för att telefonen skall hålla samma takt som basstationen. Tidskompensationen begränsar cellernas storlek till maximalt 35 km.
Sändning och mottagning sker på olika frekvenser. Efter att telefonen har mottagit ett paket med information väntar den tre burst-perioder för att sända, och frekvensen minskas med 45 MHz. Genom att sändning och mottagning sker i skilda tidsintervall uppkommer inga problem med att sändardelen stör mottagardelen i telefonen.
Figur
De olika frekvenserna i 900 MHz-bandet. Fördelningen mellan
NMT900, Telia GSM, Europolitan och Comviq.
En metod att minska interferensen (störningar) är att sänka sändareffekten. Basstationen ger kommando till telefonen om maximalt tillåten sändareffekt.
Frekvenshopp är en annan metod som bidrar till att minska interferensen (störningar). Frekvensen ändras regelbundet. Det betyder att två sändare visserligen kan störa varandra, men bara under den korta tid de använder samma frekvens. Därefter byter de båda till två skilda frekvenser, och stör inte längre varandra. En annan fördel med frekvenshopp är att mottagningen inte blir beroende av enbart en frekvens, där förhållandena kan vara dåliga. Mottagningsförhållandena sprids över flera frekvenser, och i genomsnitt får man en förbättring.
Diskontinuerlig sändning (DTX) tillämpas när användaren inte pratar, huvudsakligen för att spara batteri. Bakgrundsljudet kodas då med 500 bitar/sekund, istället för 13kbit/s för tal. En annan effekt är att interferensen (störningar) minskas för andra samtal genom att telefonen kan vara tyst (låta bli att sända) en längre stund. Bakgrundsljudet behövs för att andra parten inte skall tro att samtalet brutits. Två gånger per sekund överförs det kodade bakgrundsljudet. Försvinner en eller flera omgångar bakgrundsljud återanvänds föregående, och det kan ge upphov till lustiga effekter. Ljud som bara förekom en kort stund då bakgrundsljudet kodades kan upprepas, och den som lyssnar kan alltså höra tydliga ljud som egentligen inte finns.
Signalbehandlingen i GSM kräver mycket processorkraft. Det sitter kraftfulla mikroprocessorer i både den lilla telefonen och i basstationen. Ungefär 62% av överföringen används för signalering, kontroll, och felkorrektion. Resterande 38% används för talkanalen. Signalbehandlingen ger även upphov till en fördröjning, som är ungefär hälften av en satellitlänks fördröjning. Den märks tydligt om man talar i GSM och vanlig telefon i samma rum.
En av de viktigaste funktionerna är handover, `överkoppling'. Samtalet flyttas från en basstation till nästa, och det är en förutsättning för rörliga telefoner. Handover kan ha tre orsaker, att radiokontakten blev för dålig i en cell, byte av cell för att minska sändareffekten och därmed störningarna av andra celler, eller för att flytta samtal från en överbelastad cell. Beslut om handover grundas på mätningarna av närbelägna cellers kvalitet som telefonen rapporterat till basstationen.
GSM-specifikationen anger inte exakt när handover skall ske, det får operatören avgöra. En bra indikator av dålig förbindelse är ökad felfrekvens, och även minskad signalstyrka i överföringen är intressant. Handover-fel gör att man lätt upplever förbindelsen som dålig, och har operatören inte lyckats ange hur det skall ske bryts samtalet.
SMS är ovanlig på så sätt att den inte kräver en uppkoppling. Man kan sända och ta emot SMS-meddelanden medan ett samtal är uppkopplat. Meddelandena sänds på signaleringskanalen.
Mottagna meddelanden lagras på SIM-kortet i telefonen, eller i växeln om de inte kunde levereras, t.ex. för att telefonen var avslagen. De levereras så fort telefonen kommer i kontakt med växeln igen. SMS kan användas som en form av personsökning.
Inte bara tal är viktigt idag, det gäller även att kunna sända data. Fax har blivit allt vanligare och poulärare, och framför allt affärsmännen vill kunna faxa från sina mobiltelefoner. Även andra digitala tjänster blir aktuella.
Det är skillnad på dataöverföring via mobiltelefon och via fast telefon. Radiolänken ger hög felprocent, och man har fördröjning.}{} Talkodningen i GSM gör att modemljud förvanskas, så att två vanliga akustiska modem inte kan kopplas ihop med GSM.
Man använder i GSM speciella adaptrar, en på telefonsidan, och en mot det fasta telefonnätet, så att data överförs digitalt mellan adaptrarna. En adapter tar även hand om modemets signaler om att terminal är redo, flödeskontroll, handskakning med mera. Dessa styrsignaler transporteras mellan adaptrarna, och gör att den maximala datahastigheten blir 9600 bit/s. Resterande kapacitet upp till 12000 bit/s, som kan överföras, används för styrsignaler och felkorrektion. Synkron överföring används.
Operatörerna installerar i sina växlar GSM-modem, som kan hantera upp till 9600 bit/s enligt V.32 protokoll.
När man skall sända fax ger den långa fördröjningen i GSM stora problem, och det tog tid innan man lyckades lösa problemet. Man har en speciell faxadapter i GSM, för att manipulera protokollet mellan två vanliga faxar. Enligt vanlig standard kan två faxar förhandla om modulationshastighet, sidgränser, med mera, och detta påverkas av faxadaptern.
I framtiden kommer säkert faxar som är förberedda för direkt anslutning till GSM, och det ger snabbare och säkrare faxfunktion. Det kan vara svårt för fabrikanter och operatörer att få fax att fungera!
Förutom att koppla GSM till fax och data via vanliga telefonnätet finns det även förberett koppling till ISDN, paketnät av typ X.25, eller liknande. ISDN och GSM använder i stort sett samma protokoll, men olika hastigheter. Därför kopplas båda mot varandra som om de vore kopplade mot vanliga telenätet.
För dataöverföring kan man koppla upp sig på två olika sätt, antingen transparent (T) utan felkorrektion, eller icke-transparent (NT) med felkorrektion. T-kopplingen ger känd överföringshastighet och känd fördröjning, men felkorrigeringen måste ske i applikationen, och det kan bli mycket fel. NT-kopplingen ger en paketservice, där överföringshastighet och fördröjning varierar med förbindelsen.
En av nackdelarna med den digitala överföringen är störningar. Beroende på att sändningen är uppdelad i korta pulser får man ett 217 Hz surrande ljud i radion eller en vanlig telefon. Det är inte radiosändningen som stör, utan just de korta pulserna.
Ganska få produkter verkar vara avstörda mot sådana störningar. Ett av de största problemen är hörapparater, många modeller plockar upp störningarna tydligt. Däremot har man hittills inte visat att GSM-telefoner orsakar funktionsstörningar hos t.ex. bilar eller annan utrustning.
| Det är viktigt att aldrig använda mobiltelefoner av något slag inne på sjukhus! Medicinsk utrustning är sällan skyddad mot störningar, och konsekvenserna av störningar kan vara livshotande! |
Sladdlösa eller trådlösa telefoner var nog den första kontakten med mobil telefoni för de flesta. Man är mobil, men bara inom räckvidden för sändaren. Med de moderna digitala trådlösa systemen används flera sändare, eller basstationer, så man kan röra sig inom stora områden. Man skall dock observera att trådlös telefoni är skild från mobiltelefoni, det är olika saker.
Analoga trådlösa telefoner arbetar med två frekvenser, för kommunikation i båda riktningarna. Man kan råka ut för störningar från andra telefoner som befinner sig nära, och som använder samma frekvens. För att minska störningarna kan man då ställa in telefonen på en annan frekvens, det finns vanligen fyra olika frekvenser.
Den standard som används mest för analoga trådlösa telefoner i Sverige är CT1. Telefonerna kan användas upp till 200 meter från basstationen. Man använder 40 kanaler i 900 MHz-bandet.
Man skall observera att det är förbjudet att ta med sig utländska trådlösa telefoner hem. En billig amerikansk telefon kan bli dyr om tullen upptäcker den. Sådana telefoner fungerar visserligen, men kan störa bland annat polisens kommunikation.
Många trådlösa telefoner som säljs idag är digitala. Den vanligaste standarden för hushåll kallas CT2. Räckvidden är ungefär 200 meter.
CT2 har 40 kanaler, vara en används omväxlande i båda riktningarna, genom frekvensmultiplexering. Det är svårt att avlyssna ett samtal med en annan telefon. CT2 utvecklades för att vara en standard som är mer användbar inom kontor och företag, med högre kapacitet i antal samtidiga samtal.
Alla de olika CT-standarderna är nationella, vilket betyder att de tekniska lösningarna kan variera från land till land. Man skulle aldrig kunna presentera en gemensam europeisk strategi.
DECT är en standard för trådlösa telefoner där man har intensiv trafik, t.ex. i kontor. Det är en gemensam europeisk standard, och namnet betyder 'Digital European Cordless Telecommunications'.
Det finns många likheter mellan CT2 och DECT, som att de använder samma talkodning, 32 kbit/s, och samma sändareffekt, 10 mW (milliWatt). Några skillnader är att DECT arbetar mellan 1880 och 1900 MHz, d.v.s. med ungefär dubbla frekvensen mot NMT900, GSM, och CT2. DECT använder 120 kanaler per basstation. En finess är att flera kanaler kan multiplexeras ihop för att ge högre dataöverföringskapacitet, t.ex. för dataöverföring. DECT stödjer dessutom ISDN, både för tal och data.
DECT har en mycket högre kapacitet än CT2. På en yta av 1 km$^2$ kan man ha 50 000 samtidiga DECT-samtal, mot 4000 GSM-samtal, eller bara 3000 NMT-samtal. Det är den höga kapaciteten som är av intresse för företag. Man kan gå över helt till trådlösa telefoner även på stora kontor, utan att få problem med kapacitetsbrist. Det finns redan nu system med 2-3000 DECT-telefoner, och man planerar upp till 8-9000 telefoner i samma system.
Många intressanta tillämpningar planeras. Bland annat planeras zoner där man kan använda sin trådlösa DECT-telefon. Det kan vara centrala delarna av staden, universitetsområden, med mera. Genom att lösa ett särskilt abonnemang kan man använda sin egen trådlösa telefon där, och bli uppringd eller ringa ut. DECT kombinerar tal med dataöverföring, och höga dataöverföringshastigheter kan användas, man förväntar sig upp till 250 kbit/s.
Snart, troligen i början av 1996, kommer kombinationstelefoner med DECT och GSM. De kommer att kunna användas hemma som trådlösa telefoner, och då betalar man bara vanlig samtalstaxa, som för fast telefon, samt även kunna användas utanför hemmet, och då som GSM-telefoner men man får givetvis betala full mobiltelefontaxa då, samt betala två olika abonnemang.
Både DECT och CT2 kan användas för att bygga s.k. 'Telepoint'-system, där man kan ha med sig sin trådlösa telefon ut. På vissa ställen sitter markerade basstationer, och där kan man använda sin telefon för att ringa upp. Däremot kan man inte ta emot samtal. Sådana system finns inte i Sverige, utan ännu bara utomlands.
Mobiltelefoner använder radiokommunikation, och alla som kan ta emot radiovågorna kan lyssna på samtalet. Det intressantaste kanske inte är att lyssna på samtalet, utan istället signaleringen mellan telefon och basstation. När man har snappat upp några telefonnummer och koder kan man använda dem för samtal som den riktige abonnenten får betala.
Ett stort problem för nätverksoperatörerna är samtal som abonnenten inte ringt, men som ändå finns på räkningen. Fusket har tidigare varit utbrett i Sverige. I USA förlorar mobiltelefonbolagen miljarder på piratsamtal.
När telefonen slås på, samt när den skall koppla upp ett samtal, måste den ju sända sitt telefonnummer och tillverkningsnummer. Det är lätt att avlyssna den delen av uppkopplingen, och med den kunskapen kan pirater senare koppla upp samtal och ringa gratis, genom en ombyggd mobiltelefon. Samtalen kommer på den riktige kundens räkning. Ibland betalar kunden, ibland märker kunden felet och klagar.
Telia Mobitel har lyckats minska fusket med NMT900 genom att införa en säkerhetskod, s.k. SIS-kod (Subscriber Identity Security). Koden registreras i telefonen vid tillverkningen, och kan i motsats till telefonnumret inte ändras genom omprogrammering.
Det är en speciell säkerhetskod som kontrolleras vid varje uppkoppling. Kontrollen sker utan att koden sänds mellan telefon och basstation. Tidigare telefoner använde enbart en tresiffrig säkerhetskod, som sänds över radiolänken. NMT450 använder inte SIS-kod, men kommer snart att göra det.
SIS-koden har varit mycket framgångsrik. Efter att den infördes har man inte upptäckt något fall av klonade telefoner som ringer falska samtal, för de telefoner som har SIS-kod. Det är fortfarande tillåtet att använda äldre NMT-telefoner i nätet, och därför kan fortfarande kloning ske. Man har inte heller upptäckt något fall av falska samtal med GSM-telefoner.
Telia Mobitel har lyckats lösa avlyssning av signaleringskoder i NMT900, men det går fortfarande mycket bra att avlyssna samtalet. Man får alltså alltid räkna med att radiotrafik, som t.ex. mobiltelefoni, avlyssnas av någon. I USA finns det många radiofantaster som lyssnar på olika frekvenser hela dagarna.
Det enda sättet att skydda sig mot avlyssning är att kryptera samtalet. Ett annat sätt är givetvis att aldrig diskutera hemligheter över mobiltelefon, men i GSM gäller inte detta alltid. Det finns vissa NMT-mobiltelefoner som kan utrustas med krypteringsmodul, och man måste då ha en sådan modul även i andra änden.
Kryptering innebär att talet kodas, så att man inte kan återskapa det utan den hemliga nyckel som användes vid kodningen. Man behandlar koden med en matematisk operation, och får ett resultat som inte alls liknar urprunget. Kryptering är att förvanska ett medelande så att en obehörig inte kan tolka det utan att känna till nyckeln och metoden. Krypteringen sker av sifferkoder, så talet måste först omvandlas till digitala koder. Det finns NMT-telefoner som klarar detta. Krypteringen gör att informationen som sänds liknar brus. Amerikanska digitala mobiltelefoner är förberedda för kryptering, men deras system krypterar inte idag.
När man specificerade GSM ville man slippa problem med piratsamtal, och genom att man beslöt sig för ett digitalt system låg det nära att kryptera informationen. Man beslöt sig för att även kryptera själva samtalet.
Krypteringen används i GSM även för att säkert identifiera telefonen när den slås på. SIM-kortet innehåller en hemlig nyckel, som används för att förändra ett slumptal som sänds av systemet vid start av telefonen. Bara systemcentralen och SIM-kortet känner till nyckeln, och resultatet som sänds tillbaka av telefonen jämförs med det värde som systemet beräknar. Stämmer värdena överens är det rätt användare.
Slumptalet som beräknades vid påslag används med en annan metod för att räkna fram en hemlig krypteringsnyckel. Signaler och tal som överförs krypteras, så att obehöriga som eventuellt avlyssnar radiotrafiken inte kan förstå vad som sänds.
Krypteringsalgoritmen anses vara så stark att det är 'omöjligt' att knäcka den. Det krävs för stora datorer för det arbetet. Den starka krypteringsalgoritmen, som kallas A5-1, får dock bara användas av operatörer i CEPT-länder, ungefär västeuropa. Andra länder får använda en svagare algoritm, A5-2.
Man skall komma ihåg att det är radiolänken i GSM som krypteras. Kommunikationen mellan basstation och växel, liksom mellan växel och telefoner i det fasta nätet går okrypterad. Visserligen multiplexerad med andra samtal, digitalt kodad, men inte krypterad. Det betyder att det går att avlyssna GSM-samtal t.ex. mellan växlarna eller innnan de kommer fram till den fasta telefonen. Man skall även komma ihåg att i offentliga lokaler, som flygplatser, stationer och tåg, kan folk lyssna på samtalen utan att ha telefon - bara man är nära den som talar!
Även telefonen kontrolleras. Varje telefon har ett nummer, s.k. IMEI-nummer, som kontrolleras mot ett register över stulna telefoner. Upptäcker systemet att man använder en stulen telefon spärras den, även om abonnemanget är giltigt.
Tillverkarna tänker sig att IMEI-numret i framtiden kommer att vara en del av telefonkretsen, så att man inte kan byta IMEI-nummer genom att bara byta en ic-krets i telefonen. Tanken är att tjuvar skall veta att det är lönlöst att stjäla GSM-telefoner.
Mobiltelefoner avger radiostrålning. Det har förekommit många diskutioner och spekulationer om denna strålning kan skada människor. Det är en del av diskutionen om de fält som avges av elektriska apparater och ledningar.
Utsätts kroppen för kraftig radioenergi absorberas strålningen, och leder till en höjning av temperaturen i kroppsdelen som absorberar strålningen. Om uppvärmningen blir kraftig skadas kroppsdelen.
Det finns idag inga vetenskapliga undersökningar som tyder på att mobiltelefoner är skadliga, eller kan ge upphov till sjukdom eller cancer. Effekterna från ficktelefoner är för låga.
Figur
Modell för hur radioenergin absorberas.
Däremot anges i bruksanvisningarna till 15 Watts NMT450-telefoner att man skall vara minst 15 cm från antennen när telefonen används. De telefonerna har en så hög effekt att de är olämpligt att vara nära antennen.
Likaså skall man dra ut antennen helt, och inte hålla i antennen medan telefonen är i drift, även för ficktelefoner. Det gäller att använda telefonen enligt bruksanvisningen.
Man skall dock observera att en felaktigt monterad bilantenn kan ge förhöjda strålningsvärden i kup\'eutrymmet, förutom sämre mottagning. Därför skall man gå till en fackman för att montera en yttre antenn, så att den blir effektiv.
En nyligen avslutad undersökning i USA visar att mobiltelefoner kan störa pacemakers, om man har den t.ex. i bröstfickan, nära pacemakern.
| Det är viktigt att aldrig använda mobiltelefoner av något slag inne på sjukhus! Medicinsk utrustning är sällan skyddad mot störningar, och konsekvenserna av störningar kan vara livshotande!} |
Inte nog med att det finns minst 50 olika modeller av mobiltelefoner att välja på -- det finns fem telefonnät och tre olika företag som driver telefontrafik också. Skillnaderna mellan telefonerna kan man till stor del bedöma själv, men vilken av nätoperatörerna är bäst? Finns det egentligen några skillnader, och vad betyder det i sä fall för mig som abonnent?
Det finns fem olika mobiltelefonnät i Sverige, och tre skilda företag som driver dem, s.k. operatörer eller nätoperatörer. Tre av näten är GSM, vilket betyder att det är samma tekniska grund. Alla tre operatörerna bygger dock sina egna GSM-nät, och det blir viss skillnad mellan dem. Sverige är det enda landet med hela tre GSM-nät, andra har vanligen två.
Det viktigaste valet är vilket system man skall välja. NMT450, NMT900, eller GSM. Alla har olika egenskaper, och beroende på var och hur man vill använda sin mobiltelefon kan det spela stor roll vilket man väljer. Det finns bara en operatör som driver NMT, det är Telia Mobitel. De driver dessutom ett av GSM-näten, Comviq och Europolitan driver de övriga två.
Alla mobiltelefoner är små radiosändare och mottagare, som arbetar mot en s.k. basstation, och radiokontakten måste vara bra för att telefonen skall fungera. Den stora tekniska skillnaden mellan systemen är att i NMT överförs ljudet som analoga radiosignaler, medan GSM omvandlar ljudet till digitala signaler innan det sänds.
Ljudkvaliteten är inte perfekt i något av systemen, men i reklamen framställs GSM som 'perfekt' ljud, bara för att det är digitalt. Däremot filtrerar GSM bort bruset.
NMT450 fungerar i hela Norden, utom längst upp i fjälltrakterna samt Islands glaciärer. Det finns inte många NMT450 ficktelefoner, och de är ganska stora. NMT450 fungerar inte lika bra inomhus som andra system.
NMT900 fungerar på de flesta ställen i Skandinavien, men inte överallt i glesbygd. Det finns små behändiga ficktelefoner, och ger bra täckning om man reser runt i Skandinavien.
GSM fungerar i hela Västeuropa, plus några andra länder, som Australien, Hongkong, Singapore, med flera. GSM är även bästa valet i mobiltelefontäta storstäder, som exempelvis Stockholm, eftersom GSM har hög trafikkapacitet.
Reser man mycket i Skandinavien och vill ta emot samtal, är NMT900 och NMT450 bästa valen, eftersom man slipper betala för att ta emot samtal t.ex. i Danmark. Med GSM-telefon måste man alltid betala för inkommande samtal när man är utomlands. Vet man inte var man har behov av telefonen väljer man lämpligen GSM i stadsområden, och NMT900 på mindre orter och landsbygden. Det allra bästa är om man kan prova att den operatör och telefon man tittar på verkligen fungerar där man vanligen befinner sig. Tyvärr finns inte alltid möjligheten att prova, men man bör då ringa operatörens kundtjänst och fråga. Man skall dock veta att det inte finns något mobiltelefonsystem som fungerar överallt och alltid.
De tre företag som driver mobiltelefonnät i Sverige gör goda affärer, svenskarna har många mobiltelefoner och köper bara flera. Alla de nordiska länderna är mobiltelefontäta, och Sverige ligger i topp med 16%. De flesta europeiska länder ligger under 5%. Var sjätte svensk har tillgång till mobiltelefon. Svenska kunder anses kunniga, man säger att marknaden är mogen.
Figur
Antal mobiltelefoner per hundra invånare.
Under 1994 såldes 660 000 mobiltelefoner, trots att prognosen bara var 325 000. Antalet abonnenter i GSM-näten är redan större än vad prognoserna var för hela 1995. Mycket av försäljningen beror på subventioner som ger låga telefonpriser, men siffrorna är ändå imponerande.
Under 1995 beräknar man att 700 000 mobiltelefoner skall säljas, varav 540 000 GSM-telefoner. Det fanns totalt 1,4 miljoner abonnemang vid årsskiftet 1994-95, varav ca 425 000 GSM-abonnemang. Under 1995 kan totala antalet abonnemang mycket väl växa till 2 miljoner.
GSM-operatörerna går inte med vinst idag. Europolitan beräknar dock att visa vinst mot slutet av 1995. Mannesman D-2 i Tyskland visar redan idag bokföringsmässig vinst. Operatörerna betalar för att koppla upp ett mobilsamtal till Telias fasta telenät. Kostnaden är nu 38 öre per minut, mot tidigare 63 öre per minut.
Comviq och Europolitan driver enbart GSM-nät, medan Telia Mobitel förutom GSM-nät även driver NMT-näten. Konkurrensen om kunderna och valfriheten finns egentligen bara för GSM-kunderna. Men GSM är idag så väl fungerande och utbyggt att det är en allvarlig konkurrent till NMT, vilket märks på att abonnemangsvillkor och priser på NMT-abonnemang mjuknat i takt med konkurrensen från GSM.
Alla operatörerna kämpar hårt om att vinna marknadsandelar och kunder, alla framställer sitt nät som bäst, med bäst tjänster. Alla påpekar att deras nät är byggt för ficktelefoner.
Figur
SIM-kort från de olika operatörerna.
Telia Mobitel säger att de bygger på lång erfarenhet, har flera olika alternativ eftersom de även driver NMT-näten, och att deras täckningskartor håller vad de lovar. Comvik hävdar att de är billigast, och att deras priser ligger under konkurrenterna. De säger att alla GSM-operatörer säljer ungefär samma tjänst, men att Comviq är billigare. Europolitan riktar sig främst till företag, de påstår att de ligger före de andra operatörerna med tilläggstjänster. Vidare anser Europolitan att de har lösningar de är ensamma om, som till exempel att skicka ut både ett stort och ett litet SIM-kort.
Comviq och Europolitan binder kunderna med ettårsavtal, för att ge subventionering av telefonpriset. Telia Mobitel säger att deras nät är så bra att de inte behöver binda kunderna, och man skall kunna säga upp avtalet snabbt.
Det finns många åsikter om de tre operatörerna, hur bra deras produkt är, hur de bemöter kunderna, och hur bra deras täckning är. Både Comviq och Europolitan betonar i sin reklam den påstått bättre ljudkvaliteten med GSM, samt avlyssningssäkerheten gentemot NMT. Telia Mobitel säger i sin reklam för GSM inte mycket om detta, av förståeliga skäl, eftersom de även driver NMT-nät.
Comviq hade vid årsskiftet omkring 135 000 abonnenter, vilket var 141% över budget. Under Januari 1995 såldes ca 70 000 abonnemang, motsvarande ungefär 85% av försäljningen den månaden, vilket betyder att Comviq GSM har över 200 000 abonnenter. Comviq GSM beräknar att de har ungefär 50% av GSM-marknaden.
Tillväxten var så snabb att man inte hann med kundservicen, det tog veckor för kunderna att få SIM-kort, och det är fortfarande upptaget nästan alltid på kundtjänst. Man har lovat utbyggnad, men kundservicen kommer att vara hårt ansträngd lång tid framöver.
Under 1994 investerade man 828 miljoner kr i marknadsföring och uppbyggnad av nätet. Kostnaden per abonnent beräknas till 3000 kr, vilket skrivs av på 36 månader.
Comviq GSM ägs av Kinneviksgruppen, som även har intressen i norska NetCom samt en del andra kommunikationsbolag. Grunden till GSM-bolaget lades 1979 när Comvik grundades. Det bolaget drev analog mobiltelefoni med manuell betjäning, och hade genom aggressiv marknadsföring omkring 15% av marknaden 1981.
Marknadsföringen är hårt knuten till att profilera sig som operatören med lägst pris, samt fördelarna med tilläggstjänsterna. Jämför man priser visar det sig att Comviq faktiskt ligger lägst på samtalspriser till fast telefon per minut, men skillnaden är minimal gentemot Europolitan, och inte särskilt stor gentemot Telia Mobitel.
Samtidigt är Comviq dyrast av alla operatörerna på vissa samtal, så det beror faktiskt mycket på hur man ringer om Comviq blir billigast eller dyrast. Comviq är dyrast på samtal till annan mobiltelefon och vidarekoppling.
Comviq är den enda operatör som inte har kundtjänst öppen dygnet runt. Genom att man har eget transmissionsnät, med mikrovågslänkar, blir man oberoende av framtida prissättning hos Telia.
Europolitan uppger att de vid årsskiftet hade 70 000 kunder i sitt nät, vilket motsvarar 16% av GSM-marknanden. Men kunderna var enligt Europolitan lönsamma, de stod för hela 25% av trafikintäkterna i GSM-näten.
Man har många fullbetalande kunder, till skillnad från de båda andra operatörerna som har över femtio procent privatabonnemang bland sina kunder. Europolitan har bara tre procent privatkunder. Man säger även att omsättningen på kunder, d.v.s. hur många som lämnar bolaget, är lågt i internationell jämförelse med andra bolag.
Europolitan är den minsta operatören, men kundtillströmningen överträffar ändå prognoserna. Man räknade med att ha 50 000 kunder vid utgången av 1994, men det blev hela 70 000 kunder! Man räknar med att ha 150 000 kunder vid slutet av 1995. Så nog finns det plats för tre operatörer i Sverige!
Europolitan är sedan januari 1995 ISO 9001-certifierade, vilket innebär att deras organisation uppfyller vissa krav på administrativ kvalitet. Det är alltså inte något mått på kvalitet i nätet, som kunden märker, utan en bedömning av hur väl de administrativa rutinerna och kundbemötandet fungerar.
Europolitan påpekar fördelar som att man kan få samtalen sorterade på olika kunder eller projekt, när man får räkningen, och att man inom tre månader har rätt att säga upp abonnemmanget och få inträdes- och månadsavgifterna tillbaka. Europolitan har hittills vara långt framme på att presentera nya tjänster. Man var till exempel först med SMS-meddelanden, och nu har man fungerande data- och faxöverföring i nätet. Europolitan är inte ett gammalt bolag, så man påpekar samarbetet med amerikanska AirTouch, som har lång erfarenhet av att bygga mobiltelefonnät.
Telia Mobitel bildades vid bolagiseringen av statliga Telia. Det som tidigare hette Televerket Radio övergick till ett bolag.
Telia Mobitel sysslar inte bara med mobiltelefoni. Man driver personsökningssystem (Minicall), satellitkommunikation, flygtelefoni, och många andra former av radiokommunikation, bland annat för flyg och sjöfart.
Telia Mobitel är den största operatören i Sverige. I November 1994 kom man totalt upp i en miljon kunder, både NMT och GSM tillsammans. Vid årsskiftet hade man 1,2 miljoner kunder. Man har växt mycket snabbt det senaste året, mycket beroende på Privatabonnemangen. Enbart NMT Privat gav 130 000 nya abonnemang under 1994, och totalt fick man 400 000 nya kunder 1994. Man satsade omkring 600 miljoner kronor på marknadsföring under året.
Den explosiva tillväxten har gjort att det är nästan omöjligt att komma fram till kundtjänst, det tutar egentligen alltid upptaget. Det visar att alla operatörerna har problem med en för snabb tillväxt för att kunne ge god kundservice.
Marknadsföringen grundas till stor del på att man har flera olika system, inklusive personsökare, och att man med dessa system skall kunna möta alla olika behov. En annan tyngdpunkt i marknadsföringen är den långa erfarenheten av mobiltelefoni, att man är marknadsledande, och att det man säljer fungerar. Man säger att man tar ansvar för kunderna.
Radiofrekvenser är en begränsad naturresurs. Det går inte att bara ta för sig när man behöver frekvenser. Därför finns i alla länder reglerande myndigheter, som skall se till att frekvenserna används effektivt, och så att olika aktiviteter inte stör varandra. I Sverige är det nu Post & Telestyrelsen som sköter tilldelning av frekvenser samt övervakning.
Det är inte enbart mobiltelefoni som kräver tilldelning av radiofrekvenser. Även vanlig rundradio, television, kommunikationsradio, satellitsändningar, mikrovågslänkar mellan kontor, och mycket mer kräver ett tillstånd från Post & Telestyrelsen.
Post & Telestyrelsen är det nationella organ som fördelar frekvenser. Internationellt finns organisationer som fördelar frekvenserna mellan olika tillämpningar, så att radioanvändningen skall vara någotsånär likformig över hela världen.
Man skall notera att NMT-abonnenter får ett 'tillstånd att inneha radiosändare' med abonnemanget. GSM-telefoner är undantagna från plikten att ha tillstånd, enligt ett EU-direktiv, förutsatt att de är märkta enligt direktivet.
Som användare vill man givetvis att mobiltelefonen skall fungera 'överallt'. Som operatör vill man sätta upp så få basstationer som möjligt, eftersom de kostar kring en miljon kronor var. Dessutom når inte radiovågorna överallt, framförallt är det svårt att få tillräcklig signalstyrka och kvalitet inomhus. Mobiltelefoner kommer därför inte att fungera överallt.
Man talar om täckning, och täckningsområde, vilket är det område där mobiltelefonen skall kunna fungera, d.v.s. där operatören beräknar att det finns radiokontakt.
Täckningskartorna arbetas fram med hjälp av datorer, enligt modeller för radiotäckning och uppgifter om terrängen. Kartorna blir aldrig helt exakta, men programmen är idag så bra att de mycket väl överensstämmer med verkligheten.
Comviq har fått mycket kritik för täckningskartorna tidigare, man visade då att deras nät skulle fungera i områden där de inte hunnit bygga. Man var för optimistisk om utbyggnadstakten, och idag stämmer både Comviq's och de andra operatörernas kartor ganska väl med verkligheten.
När man tittar på en täckningskarta för att se om telefonen kan fungera dit man skall åka, skall man tänka på att mitt inne i helt fyllda områden bör telefonen fungera. Ute i kanten av täckningsområdet varierar det mer. Funktionen beror även av om man befinner sig inomhus eller utomhus, i bil utan yttre antenn eller i bil med rätt monterad yttre antenn.
Alla operatörernas täckningskartor verkar idag stämma bra med verkligheten. Där de lovar täckning har man för det mesta även kontakt.
Europolitan anger att deras nät täcker 94\% av Sveriges befolkning redan idag, och Telia Mobiltel bör ligga på ungefär samma siffra med sitt GSM-nät. Comviq har ännu inte byggt annat än ett par spridda basstationer utmed Norrlandskusten, och når därför inte lika stor del av befolkningen.
Figur |
Figur |
Figur |
Figur |
Figur |
Det råder ibland oenighet om GSM eller NMT900 är bäst ute i landsorten eller glesbygden. Man skall notera att idag har GSM-näten byggts ut ordentligt i södra Sverige, och yttäckningen är ibland bättre än för NMT900. Däremot är täckning inte alltid lika med bra funktion, nätet kan vara svagt och ljudkvaliteten dålig.
När man diskuterar täckning eller brist på täckning i glesbygd skall man tänka på att alla GSM-operatörerna bygger ut i snabb takt. Där man inte hade kontakt i går kanske man har kontakt idag. På bara tre år har man byggt nät som faktiskt fungerar hyggligt, och som täcker ganska stora delar av landet. Man har haft åtta år på sig att bygga upp NMT900, och fjorton år för att bygga ut NMT450.
Dessutom tillkommer kvalitet eller funktionalitet i nätet, speciellt i storstäder. Det räcker inte med att det finns radiosignal, man vill att det skall fungera också. Några exempel på problem är för få kanaler och för många som vill ringa, att samtalet bryts när man åker, dålig inomhustäckning, och störningar.
Stockholms city är mobiltelefontätast i världen. Fredagar vid 16-tiden området kring Hötorget det mest belastade i världen. Därför ställs bolagen i Sverige inför ordentliga utmaningar när det gäller att få näten att fungera.
Snart kanske mobiltelefoner kommer att fungera även i tunnelbanan i Stockholm. SL funderar på att lägga läckande kabel i tunnlarna, och låta operatörerna betala för att utnyttja kabeln. Det finns sådan läckande kabel för NMT900 på några korta provsträckor redan. I Hongkong täcks tunnelbanan redan av GSM.
En av de hetast diskuterade frågorna är vilket system som är bäst, och för GSM vilken operatör som är bäst. Här skall vi diskutera några synpunkter på olika system och operatörer. Man måste dock varna för att fästa för mycket vikt vid olika åsikter om näten. Det är ytterst svårt att avgöra hur bra ett nät är egentligen.
Det viktigaste när man funderar på att köpa mobiltelefon är att titta på täckningskartorna, säger operatören att de har täckning där man vill ringa? Många har blivit besvikna när de finner att mobiltelefonen inte fungerar vid sommarstugan. Därför skall man om möjligt se till att få prova både telefon och operatör där man vill vara, fungerar det då blir man troligen belåten. Tyvärr är detta oftast svårt att ordna.
De skillnader som finns idag mellan näten är dessutom ingen riktigt bra mätare på hur bra eller dåligt bolaget egentligen är. Näten förbättras och byggs nämligen ut hela tiden, kundservicen förstärks faktiskt även om man inte kan tro det, och nya tjänster införs.
När GSM var nytt hade Telia Mobitel ett klart försprång i täckning av landet, idag ligger Europolitan lika bra till. Idag är Telia Mobitels nät och kundtjänst på många platser mer belastat än Europolitans, så idag ligger Telia Mobitel inte före. Comviq ligger fortfarande efter konkurrenterna när det gäller täckningsområde, men där nätet finns fungerar det vanligen bra.
Alla operatörerna mäter kontinuerligt kvaliteten i sina nät, och GSM-operatörerna mäter givetvis även kvaliteten hos konkurrenterna. Man åker runt med mätbussar, med tre antenner och tre telefoner, och alla mottagna data inklusive fel noteras med dator. Speciell programvara kan sedan analysera signalstyrka, bitfelshalt, handover till annan basstation, med mera. Resultatet kan presenteras på listor, eller som grafiska diagram.
De flesta mobiltelefonsamtal är korta, under en minut (kan det bero på prissättningen?). Därför brukar operatörerna koppla upp ett samtal, och hålla det uppkopplat under ett par minuter för att sedan koppla ned.
En annan metod är att koppla upp ett samtal och försöka hålla det uppkopplat under en längre tid medan man kör runt. Man får då en uppfattning om hur bra nätet klarar telefoner som flyttar sig.
Mätbussarna ger en bra bild av hur nätet fungerar, men bara utomhus. Täckningen inomhus beräknas utifrån hur det verkar utomhus, har man en viss signalstyrka utgår man från att det fungerar även inomhus. Ingen av operatörerna gör några riktiga mätningar av kvaliteten inomhus, och det finns inga riktiga metoder för sådana undersökningar.
Det är stor skillnad på att bygga nät för landsbygden och småorter, och att bygga för storstäder. På mindre orter räcker en bassation bra, och man slipper problem med störningar från andra stationer i närheten med samma frekvens. En station ger tillräcklig kapacitet i antal samtal.
Storstaden kräver många basstationer som sitter tätt, för att ge tillräcklig kapacitet för många samtal, och man får lätt problem med störningar från närliggande stationer med samma frekvens. Det gäller samtidigt att få tillräcklig signalstyrka för att erhålla god täckning inomhus.
I takt med att antalet abonnenter och därmed antalet samtal ökar måste man bygga ut kapaciteten, och en viktig fråga är hur operatören klarar att hantera kapacitetsproblem. Har man resurser och kompetens att bygga ut? Annars kanske det visar sig att det nät man valt är starkt och har bra täckning, men alltid är överlastat och då blir man sällan nådd och kan sällan ringa ut. Tyvärr är det svårt att förutse hur framtiden blir, och om någon operatör kommer att få problem. Idag verkar alla operatörer att arbeta seriöst för att bygga ut och lösa problem i sitt nät.
Vi har försökt undersöka funktionalitet och kvalitet hos de olika systemen och de olika operatörerna. Man skall observera att detta inte är någon vetenskaplig undersökning, det finns alltså ingen absolut sanning om vad som är bra eller dåligt. Vi har inte haft de resurser som skulle krävas för att noggrannt undersöka kvaliteten. Det är frågan om ens operatörerna har möjlighet att detaljundersöka sitt eget nät. Vi påpekar ännu en gång att det inte finns något mobiltelefonsystem som alltid fungerar i alla lägen.
NMT450 har mycket bra täckning över i stort sett hela landet, även i riktig glesbygd. Det har dock mycket dålig täckning inomhus i storstäder, t.ex. Stockholm. Ljudkvaliteten är oftast medelmåttig, men ibland är den riktigt bra. NMT450 kan absolut inte rekommenderas i storstäder, men är bra för kommunikation utomhus och på landsbygden.
NMT900 har den allra bästa ljudkvaliteten av de olika systemen--men bara när mottagningen är perfekt. Täckningen är bra över hela riket, det finns NMT900 som fungerar bra på de flesta bebyggda platser i landet. Men täckningen är ganska fläckig på landsbygden, så man kan inte räkna med att hålla ett samtal uppkopplat om man kör en längre sträcka.
I Stockholmsområdet kan det vara aningen svårt att komma fram med NMT900, och man finner att samtalet bryts ibland när man färdas. Bryts det inte råkar man ut för ställen där det brusar så att man inte kan samtala, även om telefonen till slut byter till annan och bättre basstation. Handover mellan basstationer fungerar inte alltid bra här. NMT900 faller dessutom vanligen ifrån före GSM inomhus.
Det märks skillnad på telefon och telefon, Spectronic klarar att koppla upp och hålla samtalen uppkopplade på fler ställen än andra tillverkare.
Man säger ofta att NMT900 är bättre på landsbygden än GSM. Vid våra prov visade det sig inte stämma helt. Uppe i Norrland märker man ofta att Telia Mobitels och Europolitans nät existerar och fungerar, men att de är svaga. Man märker att ljudkvaliteten sviktar lite då och då, det kan vara svårt med kontakten inomhus ibland, burkigt ljud med eko på vissa gatudelar, och det är ett kännetecken på få basstationer. Då fungerar vanligen NMT900 bättre, men skillnaden är inte så stor inom det täckningsområde som operatören angivit.
Det är svårt att verkligen hålla ett samtal uppkopplat en längre tid när man kör bil utmed kusten, det finns många hål i täckningen.
Däremot fungerar GSM mycket bra i södra delarna av Sverige, gränsen går ungefär vid Gävle. Detta gäller inte bara storstäder, utan även landsbygden. GSM-näten är idag så bra att de ofta kan hålla samtal uppkopplade längre tid än NMT-samtal. Det finns exempel på kunder som aldrig klarat att hålla ett samtal uppkopplat med NMT900 från Arlanda till Södertälje eller kanske längre söderut, men som nu klarar detta med GSM. Detta visar att GSM idag är moget för användning även utanför storstadsområdena. Men -- man får alltid vara beredd på att ljudet tillfälligt blir burkigt och att man missar några ord.
Likaså finner man att inomhustäckningen i Stockholm är bättre med GSM än med NMT900 i centrala Stockholm. Som regel tappar man kontakten inomhus med NMT900 innan man tappar kontakten med GSM, men undantag finns givetvis.
Det går som tidigare påpekats inte att säga generellt vilket nät eller vilken operatör som är bäst. Situationen idag förändras ständigt.
Comviq ligger efter konkurrenterna när det gäller att täcka landet. Det nät som finns fungerar i stort sett bra, samtalskvaliteten är för det mesta godtagbar, och man kan hålla samtal uppkopplade lång tid.
Comviq-nätet har många basstationer och kraftig signal i Stor-Stockholm. Våra testresultat tyder på att Comviq på många ställen i Stockholm har en aning bättre inomhustäckning än konkurrenterna, men skillnaden är i allmänhet minimal.
Däremot har Comviq större områden än konkurrenterna med problem i Stockholm. Man för där burkigt ljud, flera ord kan falla bort, och samtal kan avbrytas. Uppkoppling misslyckas ofta, ringer någon in kan det bli tyst i telefonen när man svarar. Men signalstyrkan är bra, så det beror på att man inte lyckats justera stationerna. Det är två eller flera basstationer som stör varandra.
Ett praktexempel är Västra Skogen i Stockholm, vid Emmylundsvägen. Comviq fick för nästan två år sedan veta att samtal bröts eller inte kom fram, eller att flera ord försvann. Liknande inträffar även utomhus, och samtal bryts ibland till och med utomhus! Detta är ett område som markerats som 'ficktelefon inomhus' på täckningskartan, och ändå fungerar det inte ens utomhus!
Man konstaterade att två basstationer störde varandra. Nu har man satt upp ytterligare en basstation i Solna, för att förbättra situationen. Tyvärr kan man bara konstatera att ännu idag, nästan två år efter påpekandet, finns problemen kvar, och även om situationen har förbättrats så är det inte tillräckligt bra.
Det kan hända att just Västra Skogen är ett problemområde, Telia Mobitel har inte lyckats få NMT900 fungera perfekt där, och även Telia Mobitel GSM har burkigt ljud liknande Comviq, men inte fullt lika allvarligt.
Hela Västerort och Bromma uppvisar på flera ställen samma problem, så det är stora områden det gäller. Många kunder drabbas, men kanske inte inser att problemen orsakas av dålig intrimning. Comviq är medvetna om problemet, och skall justera under sommaren 1995. Vi får se hur de lyckas.
Comviq verkar vara starka i Stockholm, men de är inte starkare än konkurrenterna på andra orter i Sverige, där ligger de mycket lika. Eftersom Comviq har fått så många abonnenter råkar man ibland ut för problem med spärr, d.v.s. att nätet är så hårt belastat att det inte finns fria kanaler för att koppla upp samtal. En fredag eftermiddag vid 16-tiden när vi testade kring Hötorget hade Comviq tydliga problem med överbelastning, telefonen meddelade 'Nätet överlastat'.
Europolitan har ett väl fungerande nät, både i Stockholm och övriga landet. Man har för närvarande god kapacitet och sällan spärr. Enligt egna mätningar har man det bäst fungerande nätet.
Det finns dock flera ställen där Europolitan är så svaga att man med nöd och näppe har kontakt utomhus, och då fungerar det inte inomhus. Ett exempel är redaktionen i Danderyd, där man enbart kan få kontakt med Europolitan inomhus genom att klistra sig mot ett fönster.
Områdena där Europolitan fungerar dåligt i Stockholm är dock små, jämfört med Comviq som har stora områden med dålig funktion. Ett ställe där flera basstationer stör varandra är korsningen Bergsgatan och Polhemsgatan i Stockholm. Man tappar ord, samtal bryts, och detta sker utomhus. Något kvarter bort är problemen borta, men när det fungerar så dåligt utomhus har man ju ingen chans att ringa inomhus. Signalstyrkan är fortfarande bra.
Telia Mobitel har idag vissa problem med kapaciteten i nätet i Stockholmsområdet. Det förekommer ibland på sina ställen besvärande spärrar. Generellt fungerar nätet dock bra. Men det finns alltför många områden med burkigt ljud.
På sina ställen får man intrycket att signalstyrkan är i svagaste laget, och att man precis lyckas hålla kontakten. Man spårar en viss burkighet i ljudet, men det håller sig inom gränsen för vad som är acceptabelt.
Man måste dock säga att alla de svenska GSM-operatörerna är ganska bra i internationell jämförelse. I Tyskland och Storbritannien är näten vanligen svagare, och inomhustäckningen är inte lika bra. Som helhet måste man säga att alla tre GSM-näten fungerar bra, och att skillnaderna i kvalitet mellan dem är små, inget nät har ett klart övertag idag.
Man kanske inte blir nöjd med telefonen man just köpt, antingen är man inte nöjd med apparaten, eller så fungerar inte abonnemanget, eller kanske båda inträffar samtidigt.
Det vanligaste är att abonnemanget inte fungerar hemma eller på jobbet. Butiken som sålde telefonen vill inte ta tillbaka den, eftersom de redan fått pengar av operatören, som subventionerar priset. Man måste alltså klaga hos operatören.
Är man missnöjd med apparaten är det lika svårt att byta. Man måste i princip teckna ett nytt abonnemang, och har man tur kan man avsluta det första abonnemanget. Tecknar man ytterligare ett abonnemang så tar butiken glatt tillbaka en några dagar gammal telefon, så att man bara betalar mellanskillnaden. De kan ju sälja telefonen igen och få subvention en gång till!
Fungerar inte abonnemanget, d.v.s. man har ingen eller dålig kontakt, gäller det att klaga snabbt. Man skall alltid anteckna vem man pratar med, för om de lovar något och det inte sker senare, så gäller det att veta vem som lovade något. Annars får man aldrig rätt.
Fungerar inte abonnemanget inomhus skall man testa utomhus. Det är ovanligt att hus innehåller så mycket armeringsjärn eller liknande att se helt avskärmar radiovågor, men det intraäffar. Då har man bra kontakt utomhus. Har man ändå dålig kontakt utomhus, så finns det givetvis ingen chans att det skall fungera bättre.
Man kan skriva till operatörens kundtjänst, och ge dem ett visst antal dagar på sig att svara, t.ex. en vecka. Med den belastning de har kanske de inte hinner svara, och då kan man hänvisa till att de inte svarat inom rimlig tid när man vill säga upp abonnemanget!
Operatörerna framställer sig som att vara måna om kunderna, samtalskvaliteten, och att hålla rimliga priser. Stämmer detta?
Självklart vill man behålla kunderna. De flesta kunder idag köper ju sin telefon till subventionerat kampanjpris, och då kostar det operatören några tusen att skaffa kunden. En sådan kund vill man inte förlora, och även utan subventionering måste ett företag ha en viss andel stabila kunder för att överleva.
Däremot undrar man ofta om de verkligen tänker på kunden. Ett företag som fått mycket kritik för kundkontakter är Telia Mobitel, och kritiken har gått ut på att de har en gammaldags 'Televerksattityd'. På Telia Mobitel säger man idag att allt sådant är försvunnet, och att kunden idag står främst.
Man undrar då varför en kund som får sin NMT900-telefon stulen måste byta nummer? Det går inte att få ett nytt nummer och samtidigt behålla överkoppling från gamla numret till det nya. För mig verkar det som en gammal Televerksattityd.
Ett annat exempel på att man inte tänker på kunderna är att när man införde GSM Privat kostade samtal gjorda utomlands på dagtid den utländska taxan plus 6 kr per minut. Den svenska dagtaxan var 6 kr, och den skulle täcka kostnader för teknik, personal, med mera. Ett påslag av 6 kr utöver den utländska operatörens pris gav en större vinst än motsvarande samtal i Sverige, man har ju inga egna kostnader då. Telia Mobitel ändrade snart priset, idag är påslaget 2 kr per minut, vilket är mer rimligt (men fortfarande dyrare än konkurrenterna). Den stora frågan är varför man hittar på sådana priser, som man snabbt måste ändra? Var man så girig att man hoppades ingen skulle upptäcka detta?
När Europolitan införde sitt privatabonnemang, Eurolite, hade man debitering för minst 30 eller 90 sekunder, motsvarande 6 kr på dagen och 2 kr på kvällen. Detta gjorde korta samtal orimligt dyra, och från Januari 1995, mindre än ett år efter införandet, ändrade man till debitering per påbörjad sekund. Det är samma debitering som fullprisabonnemanget tillämpat sedan det infördes.
Man gjorde alltså en miss i bedömningen av hur marknaden skulle bemöta abonnemangsvillkoren. Hade man redan från början tänkt som kunderan, hade man inte ens försökt med så hög debitering. Man bör dock påpeka att Europolitan är den operatör som gjort minst prisförändringar.
Comviq hade länge samma utlandspriser som Telia Mobitel, d.v.s. enligt Telias prislista. Europolitan ligger över Telias utlandspriser. Comviq höjde dock sina utlandstaxor till fantasinivåer sommaren 1994, man låg till och med skyhögt över Europolitan, men sänkte efter påpekande. Man undrar hur cheferna på Comviq tänker när de säger 'vi är billigast', men ändå höjer, för att sänka igen när någon påpekar skräckpriserna.
Telefonerna var under slutat av 1994 så billiga beroende på att operatörerna betalade en provision till affärerna för varje ny kund. Det kunde vara så mycket som 3-4000 kr för varje nytt abonnemang. Samtidigt såldes interimsgodkända modeller ut, vilket var telefoner som inte fick säljas efter årsskiftet. Det var orsaken till att telefoner kunde säljas för långt under tusenlappen.
Så sålde man långt fler telefoner än vad som fanns i planerna, 660 000 mot planerande 325 000. Man beräknar att kostnaderna för subventioneringen av telefonpriserna kostat omkring en miljard kronor. Med sådana kostnader är det svårt att få lönsamhet. Därför minskade operatörerna subventioneringarna i början av 1995, ett tag var de helt indragna.
Under Maj 1995 hade Comviq en kampanj med höga subventioner, 3-4000 kr per telefon, och Europolitan hängde med, även om Europolitan begränsade subventionerna till deras fullprisabonnemang. Telia Mobitel höjde subventionerna från 600 kr till 1500 kr, och hängde därmed inte med de andra operatörerna fullt ut. Vissa modeller såldes för bara en krona, eller mer typiskt Motorola 5200 för 95 kr, Motorola Flare för 490 kr, Siemens S3 Plus för 995 kr, och Ericsson GH337 för 2995 kr.
Det var en tillfällig kampanj, och Comviq räknade med 25-30 000 nya kunder under Maj. Det betyder att kampanjen kostade Comviq 75-100 miljoner kronor. Enligt Lars-Johan Jarnheimer, VD på Comviq, finns ingen planering för nästa kampanj. Däremot kommer de vanliga subvenbtionerna att finnas kvar, ca 1500 kr per telefon.
Det råder brist på telefoner, speciellt de nyaste och attraktivaste modellerna. De stora butikskedjorna köpte upp telefoner i parti i Tyskland, där försäljningen inte ökat lika mycket som tidigare eller andra marknader. Kedjorna ringde runt till operatörerna och frågade 'vi har 10 000 apparater, vill ni vara med?', och den valda operatören pressades att betala provision. Så operatören bestämmer inte priset på telefonen direkt. De stora kedjorna säljer snabbt och effektivt, men har inte samma kunskap om produkten som fackhandeln, och lägger helst inte ned mycket tid per kund.
Man tror att bristen på telefoner framöver blir ett överskott, och då minskar kedjornas möjligheter att få hög provision. Priserna kommer kanske att stiga igen.
Subventionerna har minskat i Sverige. I Danmark och Tyskland får operatörerna inte längre subventionera telefonerna fullt så mycket som tidigare. Priserna har därför stigit.
Man kan fråga sig om de subventionerade kunderna ger lönsamhet. Ett privatabonnemang kostar 150 kr per månad, vilket motsvarar 1800 kr per år. Först efter två år kan operatören räkna med inflöde av pengar, om nu kunden inte ringer väldigt mycket. Men även inkommande samtal ger förstås pengar till operatören.
Som abonnent skall man vara medveten om att operatören beräknar hur lönsam man är. Avgörande faktorer är dels kostnaden för att värva kunden, samt hur mycket kunden ringer för. Europolitan säger att deras kunder i genomsnitt betalat sina kostnader redan efter fem månader, en mycket kort tid.
Samtidigt kan man titta på markanden i Storbritannien och USA, där telefonerna är subventionerade. Gamla modeller kostar i USA 1 cent eller 99 cent, och tidvis kan man köpa telefon och teckna abonnemang utan inträdesavgift. Men abonnemangen är betydligt dyrare där än i Sverige, månadsavgifterna ligger på minst 2-300 kronor. Operatörerna visar där tillväxt och vinst, så man kan anta att en viss subvention kommer att finnas i framtiden.
Samtidigt är subventioneringen av telefonerna ett sätt att skapa en marknad. När det är billigt att köpa skaffar folk en telefon, och har de väl telefonen kommer de säkert att använda den. Det skulle definitvt vara svårt att nå ut till hemmen om telefonpriserna låg kvar kring 8000 kr.
Siffror från utlandet visar att 20-25% av abonnemangen sägs upp, och ytterligare 10% ringer inte. För operatören ökar abonnenterna, men användningen (samtalsminuterna) stagnerar. Kvalitet och användbarhet (funktionalitet) blir sekundära intressen. Operatörerna springer som hamstrar i ett hjul. Subventioneringarna gör att konkurrensen inte riktas mot samtalspriserna, som inte kommer att sänkas.
Nyligen presenterades de första SIM-lockade telefonerna i Sverige. Det är telefoner där man bara kan använda en operatörs SIM-kort.
Hittills har enbart Comviq marknadsfört SIM-lockade telefoner, och det är Motorola Flare det gäller.
SIM-lock fungerar så att telefonen är spärrad mot användning med annat kort än det godkända. Man kan spärra till enbart ett abonnemang, men vanligast är att spärra så att man bara kan använda abonnemang av en viss typ, t.ex. fullpris, från en viss operatör. En sådan spärr innebär att man visst kan byta till annat nummer, men bara samma klass av abonnemang och samma operatör.
Spärren kan hävas genom att man anger en upplåsningskod, som operatören får samtidigt som de köper telefonen. Därefter är telefonen upplåst, och man kan byta SIM-kort precis som i en icke spärrad telefon.
Comviq har valt att sända ut koden till abonnenterna två år efter att abonemanget tecknades. Vill man ha koden redan efter ett års abonnemang kostar det 500 kr.
Spärren är till för att operatören skall veta att subventionen används på rätt sätt, även om de samtidigt binder upp kunden. Det har inträffat att telefonköpare fått höra 'om du teckar tre abonnemang får du telefonen för det här lägre priset'. Operatörerna har fått betala tre subventioner för en telefon.
I Danmark har operatörerna skickat ut upplåsningskoden till kunden direkt efter inköpet. I Storbritannien har alla telefoner i One2one-nätet (DCS1800) varit SIM-lockade redan från början. Där kostar det alltid omkring 500 kr att få veta koden.
Comviq har fått mycket kritik i pressen för de SIM-lockade telefonerna. Det kan ha bidragit till att andra operatörer i Sverige ännu inte kommit med SIM-lockade telefoner. Med tiden presenterar säkert även Europolitan och Telia Mobitel SIM-lockade telefoner. Motorola Flare säljs för övrigt även med Telia-abonnemang, utan SIM-lock, och kostar då omkring tusen kronor mer än med Comviq-subvention.
Man kan tänka sig att det i framtiden kommer att finnas två priser på attraktiva telefonmodeller -- ett subventionerat pris med SIM-lock, och ett högre pris, utan SIM-lock och utan spärrar.
Telefonerna kostar inte så mycket idag. Däremot är inte samtalen så billiga. Man får räkna med att betala omkring 3-6 kronor per minut. Detta kan jämföras med priserna från en fast telefon, 9 kr per timme (15 öre per minut) för lokalsamtal och en krona per minut för rikssamtal. Med sådana priser kan man givetvis inte ringa alla sina vanliga samtal från en mobiltelefon utan att få skyhöga räkningar.
Det kostar även mycket att ringa från en fast telefon till mobiltelefon, 4,31 kr mellan kl 8-18 och 2,88 kr kvällar och helger. Det är samma pris oavsett system eller operatör. Det spelar alltså ingen roll om man väljer NMT eller GSM när det gäller kostnaden att ringa till telefonen.
Det kostar ingenting att ta emot samtal, så länge man är i Sverige. Ringer man själv bara kortare samtal, och när det är verkligen viktigt, så håller man lätt räkningarna inom kontroll och rimlighet.
Det är väldigt få personer som gått över helt till mobiltelefon, istället för fast telefon. De ringer huvudsakligen kort samtal, och då behöver det inte bli dyrare med mobiltelefon. Skulle däremot en familj med genomsnittliga telefonvanor gå över till mobiltelefon blir räkningarna givetvis chockerande höga.
Det finns två olika typer av abonnemang, s.k. Privat, där man inte betalar någon månadskostnad, och vanligt abonnemang med månadskostnad. Privatabonnemanget är mycket billigt om man ringer lite, medan storpratare ringer billigast med månadsavgift. Många tilläggstjänster och specialfunktioner i GSM finns inte med privatabonnemang, bara för vanligt abonnemang.
Alla operatörerna ligger nära varandra i pris, skillnaderna är små. Speciellt privatabonnemangen har väldigt lika priser. Det som skiljer är kostnader för telefonsvarare och andra tilläggstjänster, samt utlandskostnader.
Comviq har dessutom ett s.k. Compis-abonnemang, där man kan ringa gratis till andra Compis-kunder på helger. Det abonnemanget ger ingen subventionering på telefonpriset, och är därför inte så vanligt. Priser i övrigt som Comviq privat.
Compis-abonnemanget är en blek och feg kopia av One2one i London, där man på kvällar och helger ringer lokalsamtal gratis, d.v.s. till fast telefon. Ett sådant erbjudande skulle vi önska oss i Sverige!
Med privatabonnemanget betalar man 125 kronor i månaden för Comviq, och 150 kronor i månaden för Europolitan eller Telia Mobitel. Hela den summan går till att betala samtal, så man betalar egentligen ingen fast månadsavgift.
På dagen är varje samtalsminut ganska dyr, 5-6 kr, på kvällen ungefär 2 kr, och avgiften räcker därför till 25 minuter i månaden om man ringer på dagen, eller över en timme om man ringer på kvällen. Man skall observera att privatabonnemangen kostar mer per minut än månadsabonnemangen.
Ringer man mer än de minuter som ingår i månadsavgiften betalar man för dem, utöver månadskostnaden. Ringer man mindre än vad som ingår i månadskostnaden betalar man ändå full avgift (125/150 kr), men den summa man inte använt sparas till nästa månad. En skillnad är Comviq, som kostar 125 kr per månad, men då får man inte flytta fram icke använda pengar till nästa månad. Reser man bort två månader försvinner alltså pengarna helt, till skillnad från Telia Mobitel och Europolitans privatabonnemang.
Telia Mobitel är det enda bolaget som har en naturlig och självklar tolkning av 'samtalspott', alla samtalskostnader räknas, men inte eventuella fasta kostnader för tilläggstjänster. Europolitan är lite mer restriktiva, samtal gjorda i utlandet räknas inte, men däremot ingår samtal från Sverige till utlandet.
Comviq låter bara samtal till fasta telefoner och mobiltelefoner ingå i deras 125 kr. Alla övriga samtal, inklusive att ringa upp och lyssna av IQ-svaret, kommer som extrakostnad på nästa räkning. Likaså tillkommer utlandssamtal, nummerupplysning, eller 071-nummer. Comviq har alltså den mest begränsade tolkningen av vad man 'bjuder' på av alla operatörerna.
Comviq tar 199 kr i inträdesavgift för Privatabonnemang, medan både Europolitan och Telia Mobitel inte har någon inträdesavgift. Europolitan och Telia Privat verkar attraktivare än Comviq Privat med tanke på inträdesavgift och att inte alla samtal räknas av.
Man skall allvarligt överväga privatabonnemang, eftersom de är ett mycket bra erbjudande om man ringer ganska lite själv, utan bara vill bli nådd.
När man köper telefon måste man idag teckna ett abonnemang. Alla kunder blir inte tillfreds med levererad operatör, och vill byta. Innan det första året är slut kan det vara svårt att få bryta avtalet. Comviq och Europolitan tillåter inte uppsägning i förtid. Telia Mobitel säger att de har så bra nät att kunderna blir nöjda, och tillåter tidigare uppsägning.
Med ett vanligt abonnemang betalar man strax över 100 kr per månad i fast avgift, men samtalskostnaden är lägre per minut. Pratar man mycket lönar sig denna abonnemangsform. Frågan är var gränsen går, vilket abonnemang man skall välja.
Vanliga abonnemang med månadsavgift skiljer lite mer i pris än privatabonnemangen, men skillnaden i totalkostnad för en storpratare mellan Comviq, som är billigast, och Telia Mobitel, som är dyrast, är under 15%. Skillnaden minskar ju mer man ringer. Däremot är en del tilläggstjänster billigare hos Telia Mobitel, så totalsumman bör bli ganska lika. Det är endast om man huvudsakligen ringer under natten som Comviq eller Europolitan blir betydligt billigare.
Skillnaderna i pris är inte så speciellt stora mellan operatörerna. Däremot skiljer utbud och priser på tilläggstjänster mellan operatörerna. Det kan vara textmeddelanden (SMS), data eller faxuppkopling, med mera. Företag som använder mobiltelefon mycket kan teckna speciella avtal med förmånliga priser, eller bygga interna mobiltelefonnät inom företaget.
Det finns vissa priser man skall se upp med noga, eftersom de kan betyda höga räkningar om man använder de tjänsterna.
En viktig kostnad är samtal till annan mobiltelefon. Europolitan och Telia Mobitel tar samma pris för samtal till mobiltelefon som till vanlig telefon, medan Comviq alltid ligger högt, 4,20 per minut (5 kr privat), även på natten.
Vidarekoppling är mycket praktiskt, man kan då koppla sin mobiltelefon till en annan telefon, antingen vanlig eller annan mobiltelefon. Då kommer uppringande fram direkt, man slipper lyssna av svararen, och man slipper kostnad för att ringa tillbaka. Vidarekoppling är gratis hos Telia Mobitel, kostar 1,56 min hos Europolitan, samt omkring 3,50 min (beroende på tidpunkt) hos Comvik. Europolitans och Comviqs pris motsvarar inte kostnaden de har, de gör en bra vinst på vidarekoppling.
Trots allt ligger svenska mobiltelfontaxor ganska bra till jämfört med priserna och villkoren i Tyskland, Frankrike, och Storbritannien, där det är dyrt att ringa mobilt.
När är det billigast med Privat-abonnemang, och när är vanligt abonnemang billigast?
Ringer man lite är Privatabonnemang billigast, men ringer man mycket är det billigast med vanligt abonnemang. Men var går gränsen? Vi har räknat ut brytpunkten för de olika Privat-abonnemangen. Beräkningen bygger på att man ringer enbart under dagtid eller kvällstid, och omfattar enbart samtalsavgifter plus fast månadsavgift. Ingen hänsyn har tagits till tilläggstjänster som telefonsvarare, vidarekoppling, textmeddelanden eller annan användning.
De flesta privatpersoner skall välja privatabonnemang, eftersom de sällan ringer för mer än 300 kr per månad. Detta gäller oberoende av om man väljer GSM eller NMT. Operatörerna är inte så glada över att sälja privatabonnemang, och därför säljs de flesta telefoner med fullprisabonnemang. Kunderna informeras sällan ordentligt om de olika alternativen.
Köper man en subventionerad telefon med Europolitan-abonnemang måste man teckna ett fullprisabonnemang för att få rabatten. Köper man däremot Comviq eller Telia Mobitel gäller det subventionerade priset även med privatabonnemang.
En nackdel med Comviq privat är att pengar man inte ringer upp inte överförs till nästa månad. Ytterligare en nackdel är att månadsavgiften inte räknas för att lyssna av telefonsvararen, eller utlandssamtal. Därför framstår Europolitan och Telia Mobitels privatabonnemang som attraktivare. Trots en aning högre minutavgift blir dessa abonnemang förmodligen billigare per månad med blandat ringande. Hur stor skillnaden egentligen är räknat i kronor är dock osäkert.
Ett av målen med GSM var att man skall kunna använda sin telefon även i andra länder med GSM. Därför måste alla GSM-operatörer sluta avtal om roaming, eller samtrafik.
Alla GSM-operatörer har därför i princip samma täckning utomlands. Vad som skiljer är hur fort de sluter avtal med andra operatörer, så en viss operatör kan vara först under några månader med roaming i ett nyöppnat land.
När man reser utomlands med GSM skall man tänka på kostnaderna. Det blir snabbt dyrt om man inte tänker sig för. Man måste nämligen betala för att svara på samtal, förutom att man som vanligt måste betala när man själv ringer upp.
Både NMT900 och NMT450 har samtrafik med Danmark, Norge, Finland, och för NMT450 även Island. I dessa länder kan NMT-abonnenter ta emot samtal utan kostnad. GSM-abonnenter får betala ungefär 3 kr per minut för att svara i dessa länder.
Operatörerna säger abonnenten får betala för sträckan från Sverige till utlandet. Samma princip gäller för övrigt om man använder NMT900 i Holland eller Schweiz, man får betala för inkommande samtal.
Tyvärr debiterar operatörerna inte kunden bara vad det kostar att skicka samtalet vidare till utlandet. Alla GSM-operatörerna har aningen högre taxor för att ringa till utlandet än vad Telia har från en hushållstelefon. Just till de nordiska länderna är påslaget över femtio procent. Som abonnent blir man debiterad detta höga pris även för att ta emot samtalet.
Det borde inte vara svårt för så stora bolag som Telia Mobitel, Europolitan och Comviq att teckna avtal om lägre utlandspriser med någon utlandsoperatör. Comviq använder t.ex. Tele-2, och Tele-2 ger de flesta företag 10\% lägre pris än deras hushållstaxa. Men Comviq låter inte abonnenterna få del av den rabatten.
Det betyder att operatören gör en ännu högre vinst på abonnenter som blir uppringda utomlands än vinsten de gör på samtal inrikes. Det är ju den uppringande som betalar för samtalet till operatören, och därefter kostar det inte abonnenten något att ta emot samtal. Men på utlandssamtal får abonnenten bidra till operatörens vinst.
Comviq har ändå för tillfället lägst utlandstaxa. Den är marginellt lägre än konkurrenterna, sedan Telia Mobitel höjde utlandspriserna.
När man befinner sig utomlands måste alla inkommande samtal gå via operatören i Sverige. Kompisen i utlandet måste ringa ett utlandssamtal till Sverige för att komma fram till dig, och du måste betala för ett samtal från Sverige till utlandet för att svara.
Det beror på att en besökande GSM-telefon tilldelas ett tillfälligt abonnentnummer utomlands, och detta tillfälliga nummer är hemligt, så man kan inte ringa upp det direkt. Det pågår arbete att försöka lösa detta problem, så att folk i samma land man befinner sig slipper ringa runt jorden.
Man skall se upp med vidarekoppling och mobilsvar. Befinner man sig utomlands och har 'koppling till telefonsvarare vid ej nåbar', så får man betala först för inkommande samtal från Sverige, och sedan för att skicka tillbaka samtalet till Sverige. Är man i Sydafrika kostar det alltså omkring 20 kr/min att ta emot, och minst lika mycket för att sända tillbaka. Totalt minst 40 kr för en minuts telefonsvarande.
Så kontrollera att ni kopplar ur all vidarekoppling innan resan! Givetvis kan man ha svararen och villkorlig vidarekoppling inkopplad, men man får då vara beredd på att det kostar pengar om den utnyttjas flitigt. Man skall även observera att det inte går att ändra, upphäva eller starta vidarekoppling eller medflyttning medan man befinner sig utomlands. Man måste ringa kundtjänst, och får då betala aktuell utlandstaxa från det landet man befinner sig i till Sverige. Med tanke på de långa väntetiderna för att få svar från kundtjänst kan detta bli en dyrare affär än att koppla ur en kvarglömd svarare! Tio minuters väntetid är inget ovanligt, och med taxan 10 kr per minut blir det en hundring. Europolitan-kunder måste ringa kundtjänst även när de befinner sig i Sverige för att koppla ur EuroVoice.
Man skall observera att man kanske inte alltid får tillgång till samma tilläggstjänster utomlands som hemma. Det kan bero på att det utländska nätet ännu inte infört tjänsterna, men oftare på att det utländska nätet tar betalt för att koppla in tilläggstjänsterna, och som besökande kund har man ju strängt taget inte betalt till dem!
Mobiltelefon kan utomlands vara billigare än myntautomat för att ringa hem till Sverige, och den är nästan alltid billigare än hotellets telefon. Det är alltså vanligen lika bra eller bättre att ringa hem från mobiltelefonen än från en myntautomat. Det är bara en fast telefon med vanligt abonnemang som alltid är billigare.
Telia Mobitel GSM Privat är dyrare att ringa med utomlands än konkurrenterna, eftersom de har ett påslag på 2 kr utöver den utländska operatörens pris. Tidigare var detta påslag hela sex kronor, men Telia Mobitel har förstått att de var alldeles för högt. Man kan bara undra hur de kan komma på ett skyhögt pris som måste ändras till nästa prislista.
Ett stort antal länder har beslutat sig för att använda GSM. Alla länder i Västeuropa bygger GSM-nät, och man kan anta att de f.d. öststaterna snart börjar bygga GSM.
I dessa länder fungerar GSM och roaming (beroende på operatör) redan idag: Australien, Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frakrike, Grekland, Holland, Hongkong, Irland, Island, Italien, Jersey, Luxemburg, Norge, Portugal, Ryssland, Schweiz, Singapore, Spanien, Sverige, Storbritannien, Sydafrika, Turkiet, Tyskland, Ungern, Österrike.
Länder där man inte ännu kan utnyttja roaming är bland annat: Förenande Arabemiraten, Lettland, och Nya Zeeland.
Många fler länder överväger eller har precis beslutat sig att installera GSM-nät. Några länder som nu bygger antingen GSM eller DCS1800-nät är: Thailand, Sri Lanka, Indonesien, och Ryssland. Förteckningen är bara exempel, nya länder tillkommer snabbt.
Figur
Täckningskarta utlandet
Många undrar vilken eller vilka telefoner som är bäst, och tillverkarna vill alltid ligga först med det tekniska, ha minst och lättast modell, samt flest finnser. Det visar sig att dyra modeller säljer förvånansvärt bra, och faktum är ju att telefonpriset bara är en mindre del av den totala kostnaden. Räkningarna för samtal brukar bli en avsevärd summa över telefonens livslängd.
På GSM-fronten har utvecklingen gått mycket fort de senaste åren. Från ganska stora ficktelefoner har GSM-apparaterna krympt så att de är lika små och lätta som de minsta NMT-apparaterna.
GSM-apparater måste vara godkända. När de första GSM-näten öppnande, och de första telefonerna kom ut, hade man ännu inte enats om hur man skulle godkänna dem, och hur mätningarna skulle ske. För att inte stoppa näten införde man ett tillfälligt godkännande, s.k. interimsgodkännande eller ITA-godkännande. Sådana apparater får inte längre säljas av handeln, tidsfristen gick ut årsskiftet 1994/95. Däremot får man givetvis använda ITA-godkända telefoner fortfarande.
Nu måste alla apparater vara s.k. FTA-godkända, vilket syns på att det finns ett CE-märke inuti telefonen. Det betyder bara att de uppfyller normerna för GSM, egentligen är det inget mått på kvalitet.
Idag är det GSM-telefoner som får mest uppmärksamhet i pressen. Det är ganska naturligt, eftersom markanden är störst där, och utvecklingen av nya modeller går rasande snabbt.
Man kan dock notera att de japanska tillverkarna ännu inte presenterat några egna modeller. Man köper europeisk teknologi, som förpackas i eget skal. Till exempel köper Sony av Siemens, och Sharp av Ericsson, så det är samma apparat inuti med aningen annaorlunda design. När japanerna väl kommer med egna modeller kan vi vänta oss hårdnande konkurrens på priserna.
Svenska Ericsson har länge legat i frontlinjen när det gäller att ha attraktiva modeller. De har ofta den minsta och lättaste modellen. När detta skrivs är deras GH337 för GSM och NH237 för NMT900 några av de mest eftertraktade modellerna, med mest status.
Ericsson har inte bara handsfree-sats för bilmontering, utan även bärbar handsfree så att man kan tala utan att hålla i telefonen. Detta tillbehör är man ganska ensam om på markanden.
Programvaran har däremot inte utveckats i samma takt. Ericsson har haft färre GSM-funktioner färdiga än många konkurrenter, och datainterfacet för GSM klarar bara överföringshastigheten 2400 bps.
Siemens har varit en av de första att presentera färdig programvara och tillbehör för tilläggstjänsterna i GSM. Man var en av de första som kunde visa fungerande data- och fax-interface med full hastighet, 9600 bps.
Siemens S4 har marknadens längsta driftstid, och ändå med små mått. Man har hela 50 timmar standby-tid, eller 7 timmars kontinuerlig taltid, med det medföljande Litiumbatteriet. Siemens var den första tillverkaren som fick Svanen-märke på sina Ni-MH-batterier, ett tecken på miljömedvetande.
Nokia var liksom Siemens först med att presentera datainterface med fulla hastigheten, 9600 bps. Deras modell 2110 var dessutom först med att kunna sända SMS-meddelanden, de flesta andra modeller kan bara ta emot meddelanden. Man har ett bra och prisbelönt användarinterface som gör det enkelt för nya användare.
Motorola har den enda GSM-modellen med vibrerande ringsignal. Mycket bra när man inte vill störa andra med en hög och märkbar ringsignal. Den modellen, 8200, är även den lättaste på marknaden idag, med 149 gram. Men den nya Flare-modellen säljer förmodligen bättre i antal, eftersom den ligger lägre i pris.
Alcaltel presenterar till sommaren två nya modeller. Den dyraste av dem har finesser som vi tidigare bara har sett på NMT-telefoner. Det är kalkylator, och programmerbar kalender. Tyvärr har tidigare modeller av Alcatel inte övertygat helt när det gäller ljudkvaliteten.
Men, när man jämför GSM-modellerna med de bästa NMT-modellerna blir man besviken på GSM-utvecklingen. Flera finesser som länge funnits på toppmodellerna i NMT saknas ännu på toppmodellerna i GSM. Man undrar om det är olika avdelningar som utvecklar NMT och GSM, och om varje avdelning måste uppfinna hjulet på nytt.
Benefon och Spectronic (NMT) kan tiddstyras. Man kan alltså programmera telefonen att slå på sig själv vid viss tidpunkt. Programmerar man dessutom ringsignal kan man använda telefonen som väckarklocka. Ericsson GH337 kan användas som väckarklocka, men utvecklarna har missat funktionen att bara sätta på sig vid ett bestämt klockslag. Benefon kan dessutom programmeras att slå av sig vid viss tidpunkt.
Spectronic TS-260 har den mest avancerade adressboken hittills. Man kan lagra namn och telefonnummer, som de flesta andra telefoner, men även en kommentar, som man kan söka på. Kommentaren kan till exempel vara 'bilreparatör', så man kan söka efter just bilreparatörer. Som extra finess kan man sätta en larmtid på en viss person eller kommentar, så att man blir påmind om att ringa mamma vid klockan fyra!
Spectronic TS-260 har dessutom en mycket bra radiodel. Den får bättre kontakt vid praktiska försök än de flesta andra NMT900-telefoner. Det är även en av få NMT-telefoner som är förberedd för krypteringsmodul, så att samtalen inte går att avlyssna. Nackdelen med Spectronic är att den är stor och tung.
Det skiljer mindre mellan olika GSM-telefoner i radiokvalitet, är radiokontakten dålig ger alla dåligt resultat. Däremot varierar ljudkvalitet och finesser mellan fabrikanterna.
Nokia presenterade nyligen nya toppmodeller för NMT900 och NMT450. Nokia 350 för NMT450 är den lättaste NMT450-telefonen i marknaden nu, med vikten 265 gram, och samma användarinterface som GSM-modellerna.
Man undrar även varför Benefon och Spectronic kan leverera en liten lätt laddare, som inte tar mer plats än ett vägguttag. De flesta GSM-modeller levereras med laddare som täcker halva angränsande eluttag, så att man inte kan använda någon annan elektrisk utrustning, och definitivt inte ladda en annan GSM-telefon samtidigt.
Det har ryktats att NMT 900 måste läggas ned, enligt ett EU-direktiv. Comviq hävdar att tidsgränsen är år 2001, Telia Mobitel, som driver NMT 900, håller fast vid att direktivet ger utymme för både GSM och NMT 900.
Bakgrunden är att det finns ett EU-direktiv från 1987 som säger att GSM skall kunna uppta hela 900 MHz frekvensbandet så snart möjligt i enlighet med efterfrågan.
Stort tillgängligt frekvensutrymme har stor betydelse för operatörerna när det gäller att få hög samtalskapacitet i storstäderna. Med fler tillgängliga frekvenser blir det enklare och billigare att bygga ut näten. Med färre frekvenser måste operatörerna förtäta basstationerna, vilket kostar mer pengar. Därför har Comviq GSM och Europolitan ansökt om ytterligare frekvenser, för utbyggnaden av GSM-näten.
Post \& Telestyrelsen, PTS, beslutade 18/5 1995 att öka GSM-operatörernas frekvenstilldelning, och minska NMT 900-delen av frekvensbandet.
Man skall observera att NMT 450 inte berörs alls. Likaså berörs NMT 900-kunderna utanför Stockholm inte, kapaciteten är redan tillräcklig där.
Beslutet tilldelar alla GSM-operatörer 2 x 0,6 MHz (sändning och mottagning) ytterligare, men först från den 1 mars 1996. Det minskar tilldelningen till NMT 900 från 2 x 7,5 MHz (2 x 9 MHz i Stockholm) till 2 x 6,7 MHz. GSM ökas från 2 x 4,8 MHz till 2 x 5,4 MHz. Från 1997 förväntas omgruppering av frekvenserna ske, och då kan tilldelningen till GSM ökas ytterligare.
Post \& Telestyrelsen skriver i beslutet att det finns kapacitetsproblem för GSM i centrala Stockholm, möjligen även i Malmö och Göteborg. Vidare skriver man att Sverige har skyldighet att medverka till en väl fungerande paneuropeisk mobiltelefontjänst. På sikt kan GSM-nätet i Stockholm inte förtätats ytterligare, kapaciteten måste höjas genom att nya frekvenser öppnas.
Beslutet innebär att NMT 900-kunder under högtrafik kan få en försämrad framkomlighet, skiver man. Telia Mobitel säger att man kommer att investera stora summor för att förtäta NMT900-nätet i Stockholm, och att abonnenterna knappast kommer att märka någon skillnad efter omläggningen.
Comviq GSM säger att det är positivt att man prioriterar GSM, men att det tar för lång tid innan frekvenserna blir tillgängliga.
- Vi saknar långsiktiga spelregler, hur man skall frilägga 900 MHz-bandet till år 2001, säger Johnny Svedberg, nätchef på Comviq. Vi vet inte vad som skall hända 1997.
- Vi måste göra stora investeringar i förtätning nu, istället för att kunna utnyttja fler frekvenser. Vi ansökte för ett bra tag sedan, och nu får vi vänta nästan ett år innan frekvenserna blir tillgängliga för oss, fortsätter Johnny Svedberg.
- Vi har ett täckningskrav på oss, och vi skulle önskat oss en tydligare och konkretare plan, avslutar Johnny Svedberg.
Post \& Telestyrelsen avfärdar samtidigt Telia Mobitels förslag om att öka kapaciteten genom att tilldela alla operatörerna 1800 MHz-frekvenser, med motiveringen att det skulle bli en alltför dyrbar lösning för övriga operatörer.
Telia Mobitel hade föreslagit att frekvenstilldelningen inte skulle ändras alls, utan att alla operatörerna skulle tilldelas nya frekvenser i 1800 MHz-bandet, där en rejäl expansion av kapaciteten skulle kunna ske.
- Det är fullt i 900 MHz bandet till nästa år, säger Seth Myrby, VD på Telia. Det bästa hade varit att tilldela operatörerna frekvenser i 1800 MHz-bandet istället, fortsätter han.
Det finns idag inga telefoner som klarar både 900 MHz GSM och 1800 MHz GSM, och det skulle krävas mycket stora investeringar för att bygga ett rikstäckande 1800 MHz-nät parallellt med de tre existerande 900 MHz-näten.
- Snart kommer kombinationstelefoner för 1800 MHz, som kan använda både GSM 900 MHz ute i landet, och GSM 1800 MHz inne i stadscentrum. Bygger man sådana nät kommer tillverkarna med produkten. Då får man en verklig ökning av kapaciteten, säger Seth Myrby.
- Under mellantiden finns det kunder som kan använda 1800 MHz utan rikstäckning, t.ex. företag, landsting och kommuner som inte vill att de anställda skall kunna använda telefonen utanför tjänsten, fortsätter Seth Myrby.
- Comviq försöker bara flytta kunder från NMT 900 till sitt GSM-nät, man tänker egoistiskt och inte på mobiltelefonkundernas bästa, avslutar Seth Myrby.
I samma beslut konstaterar PTS att alla tre operatörerna sökt tillstånd för 1800 MHz-bandet, s.k. DCS1800, förutom några andra hoppfulla operatörer. Ett beslut om 1800 MHz-frekvenserna kommer dock senare. Man vill ha en öppen anbudstävlan om dessa frekvenser.
Man kan av beslutet inte se att det finns något bestämt datum när NMT 900 skall upphöra. Texten i beslutet ger mycket väl möjlighet att behålla NMT 900 länge, men att man samtidigt förväntar sig att många kunder går över till GSM. Telia Mobitel säger att beslutet andas plan för fortsatt samlevnad mellan NMT och GSM.
Man ser av kommentarerna och förslagen till åtgärder att det verkar ligga något i Comviqs åsikt att Telia Mobitel försöker bevara sin marknad och minska konkurrens, samt att det verkar ligga något i Telia Mobitels åsikt att Comviq vill ha ut NMT900-kunderna i GSM-näten, i hopp om att få fler kunder.
Ett viktigt begrepp i GSM är tilläggstjänster. De gör GSM-systemet till mer än bara talkommunikation, och ökar givetvis operatörens möjlighet till intäkter. Data- och faxöverföring är en sådan strategisk tjänst, som anses vara mycket viktig för att sälja GSM till företagen.
Det är givetvis inte bara GSM-näten som kan erbjuda tilläggstjänster. Även NMT och andra analoga nät har tilläggstjänster. Skillnaden är att i GSM är tjänsterna specificerade redan från början, och de skall finnas med. Det betyder att marknaden ökar, och det är troligare att fabrikanterna utvecklar de tillbehör som krävs för att kunna utnyttja tjänsterna.
Den vanligaste tilläggstjänsten är förmodligen telefonsvararen. När man inte kan svara kan den som ringer upp lämna ett meddelande. Denna tjänst finns i alla system, inklusive NMT.
Namnet varierar, alla operatörer vill ha sitt eget namn. Telia Mobitel kallar tjänsten 'Mobilsvar', Comviq använder namnet 'IQ-svar', och Europolitan har kommit på 'EuroVoice'.
Telefonsvarare är även ett sätt för operatören att öka intäkterna, varje samtal som gör till svararen betalas ju, istället för att bara ringa eller konstatera att abonnenten inte kan nås för tillfället.
NMT-kunder kan koppla om till mobilsvar alltid, eller när man inte svarar inom 30 sekunder. GSM-abonnenter har fler möjligheter, och kan även koppla till olika nummer beroende på varför man inte får kontakt.
GSM-systemet ger möjlighet att koppla om samtalet för flera olika fall, till exempel till svararen, men även till annat nummer. Följande fall finns specificerade: Vid ej nåbar, Vid ej svar (efter viss tid), Vid upptaget, samt Alla inkommande samtal. Man kan alltså koppla alla eller vissa av dessa fall till svararen. Däremot kan man inte ha olika svarsmeddelande beroende på vilket fall som inträffar. Man brukar kunna få svararen att skicka meddelande eller ringa upp om det finns svar, när man åter slår på telefonen eller kommer i kontakt med nätet.
Avgiften för svarare varierar. Telia Mobitel tar enbart en engångsavgift för att koppla in svarare, Comviq och Europolitan tar månadsavgift respektive årsavgift, och Comviq som säger sig vara billigast, är dyrast med 25 kr per månad.
Det kostar även pengar att lyssna av meddelandena på svararen, ungefär 1-2 kr per minut beroende på operatör och tidpunkt på dygnet.
Europolitans svarare ringer upp när något meddelande kommit in, och man får givetvis betala även när svararen ringer upp. Europolitans svarstjänst skiljer sig från konkurrenternas. Abonnenten har mycket mindre att säga till om, man är hårt styrd av Europolitan.
EuroVoice är alltid inkopplad vid ej nåbar, och vid ej svar. Det går inte att koppla ur EuroVoice själv, eller koppla in den senare. Man kan inte ändra antalet ringsignaler vid ej svar, efter femton sekunder (eller tre-fyra signaler) kopplas samtalet vidare till svararen. Det är väldigt kort, man hinner ofta inte svara innan samtalet är bortkopplat.
Man kan inte heller koppla ur bara funktionen vid ej svar, och ha kvar enbart ej nåbar. Man kan inte heller koppla ur svarare vid ej nåbar. Det enda man kan avgöra själv som EuroVoice-kund är om svararen skall kopplas in även vid upptaget, eller om alla samtal skall gå till svararen. Europolitan ger inte kunderna mycket val och flexibilitet.
Comviq och Telia Mobitel tillåter fullständig styrning av när svararen skall kopplas in, eftersom den kopplas in som vidarekoppling till ett annat nummer. Det är nätet som känner av att det är ett speciellt nummer. Europolitan har något hemligt internt nummer på EuroVoice, så man kan inte använda de vanliga vidarekopplingsfunktionerna.
Man skall observera att det kan bli dyrt att ha svararen inkopplad när man är utomlands. Befinner man sig utomlands och har 'koppling till telefonsvarare vid ej nåbar', så får man betala först för inkommande samtal från Sverige, och sedan för att skicka tillbaka samtalet till Sverige. Är man i Sydafrika kostar det alltså omkring 20 kr/min att ta emot, och minst lika mycket för att sända tillbaka. Totalt minst 40 kr för en minuts telefonsvarande.
En annan viktig tjänst är vidarekoppling och medflyttning. Vidarekoppling betyder att samtal kopplas vidare till annat nummer, om ett visst villkor är uppfyllt. Medflyttning är att samtalen alltid kopplas om till angivet annat nummer.
Det finns ett antal villkor för när vidarekoppling skall ske: Vid ej nåbar, Vid ej svar (efter viss tid), Vid upptaget, samt Alla inkommande samtal.
Man kan koppla till olika nummer för dessa olika fall, om man vill. Har man t.ex. kopplat till annat nummer vid ej nåbar (när man inte har radiokontakt), och därefter alltid kopplar till annat nummer (medflyttning), för att därfter upphäva medflyttningen, så träder vidarekopplingen vid ej nåbar in igen. Tidigare inställningar lagras så länge de inte tas bort, även om de inte är aktiva.
Alla operatörerna i Sverige tillåter vidarekoppling utan fast avgift. Däremot måste man betala för varje minut som samtalen vidarekopplas hos Comviq och Europolitan, Telia Mobitel tar inte betalt för vidarekoppling av samtal. Många utländska operatörer kräver att man tecknar avtal och betalar månadsavgift för att kunna vidarekoppla.
GSM tillåter att man spärrar abonnemanget, så att man inte kan ringa vissa samtal, eller ta emot vissa samtal. Det är främst tänkt för när man lånar ut telefonen. Man kan spärra utgående samtal på olika sätt, och faktiskt även inkommande samtal.
Det kostar inget att utnyttja spärrningen, men Europolitan kräver att man tecknar abonnemang för spärrtjänster, 240 kr om året. Comviq och Telia Mobitel låter spärrtjänster ingå.
Man kan få veta att någon ringer under pågående samtal, s.k. 'samtal väntar', och då antingen avsluta pågående samtal, eller snabbt byta och svara på uppringande, och därefter bestämma sig för vilket samtal man vill fortsätta med.
Man kan ha flera samtal uppkopplade på en gång, och växla mellan dem, s.k. pendling. Det går att ringa upp flera samtal, eller besvara flera samtidiga uppringningar. Comviq tar betalt för att ansluta tjänsten, medan Europolitan och Telia Mobitel låter det ingå. Två samtal på samma gång fördubblar ju bara operatörens vinst eftersom någon betalar för dem, utan att fler radiokanaler går åt, så operatören borde ju uppmuntra till detta.
Man kommer vartefter att kunna se vem som ringer, eller kanske rättare sagt vilket nummer som ringer. Man kan då avgöra om man vill svara på samtalet, eller låta det gå till svararen, eller trycka på knappen 'lur på' så den uppringande får upptagetton. Denna tjänst fungerar inte riktigt idag, kopplingen mellan mobiltelefon och vanliga nätet är inte riktigt färdig. Mobiltelefonoperatörerna har inte heller meddelat hur deras abonnenter skall kunna spärra att deras nummer syns i den uppringda telefonen, så som man kan spärra från en fast telefon.
Specificerad räkning är en tilläggstjänst. Med denna får man veta vart man ringt, och hur länge samtalet varade. Det kan vara värdefullt om man vill debitera sina kunder för samtalen.
Europolitan har gått ett steg längre, och kan erbjuda abonnenterna sortering enligt kundgrupp redan när man ringer samtalet. Före själva telefonnumret anger man en kundgruppskod, och på räkningen ser man sedan total för varje kundgruppskod. Koden kan motsvara en enskild kund, eller kanske ett helt projekt. Denna tjänst är lämplig för företagare, och kallas EuroSplit.
Givetvis kan man även få hemligt mobiltelfonnummer om man vill, mot en extra kostnad. Andra småtjänster är att kunna välja eget telefonnummer. Comviq och Telia Mobitel tar extra betalt för s.k. 'guldnummer', extra attraktiva nummer, t.ex. med 00 på slutet. Det blir vanligare att folk försöker få mobilnumret att likna hemnumret, d.v.s. man väljer ett mobilnummer som åtminstone slutar på samma siffror som hemnumret.
Fax har blivit allt viktigare de senaste åren. Företagen faxar åt alla håll och kanter, och till och med privatpersoner skaffar fax numera. Ett viktigt användningsområde för mobiltelefonen är givetvis att faxa, både sända och ta emot, för mobila företagskunder.
Lika viktigt som fax är att kunna sända och ta emot data, att kunna koppla upp sig mot kontorets dator eller någon databas eller internet-gateway.
GSM är förberedd för att kunna hantera just datakommunikation, men faktum är att även till NMT900 och andra analoga mobiltelefonsystem finns fax och dataadaptrar. Skillnanden är att de analoga systemen kräver specialbyggda adaptrar, medan GSM kan använda standardutrustning, eftersom det alla telefoner och operatörer skall fungera på samma sätt.
Vissa amerikanska analoga mobiltelefonsystem kan även överföra videobilder, alltså television. Detta användas av några TV-bolag för att snabbt kunna skicka hem filmsnuttar till nyheterna, rykande färskt. Tidigare var man tvungen att sända bilderna via satellittelefon, men då till ungefär dubbla kostnaden. Visserligen blir inte bilden lika bra som en riktig videofilm, men tillräckligt bra för snabba rapporter.
Företagen kan få stora fördelar genom fax och/eller datakommunikation ute på fältet. Säljare kan dagligen rapportera kundkontakterna direkt in i kontorets dator, komplett med dagens order som expedieras från lagret. Likaså kan säljarna ta emot meddelanden, de kan få fax från kunderna direkt till sin bärbara persondator.
Man kan helt enkelt utnyttja tiden effektivare. Trots de stora investeringarna i dator, mobiltelefon, och datainterface ökar företagen sin lönsamhet.
Ett bra exempel är en budbilsfirma, Pedal, som använder Nokia telefoner och Europolitan data och fax. Man sänder ut köruppdraget till bilen från en dator, och föraren kanppar in en bekräftelse när han mottagit uppdraget och lämnat paketet till mottagaren. Budfirmans kunder kan hela tiden få veta var paketet finns, om de ringer och frågar. På kvällen sänds ett fax ut från budfirmans dator till kunderna, där de får veta hur många bud som de beställt under dagen, vart de gick etc. Kunderna har blivit så vana vid denna faxservice att de klagar om budfirman har problem med datorn och någon kväll inte kan sända ut bekräftelsefax. Trots kostnader på omkring 35 000 kr per bil plus dator och uppkoppling på kontoret har man ökat effektiviteten, skaffat fler kunder och utnyttjar befintiliga bilar och personal bättre. Man har helt enkelt ökat lönsamheten.
För att koppla GSM-telefonen till persondatorn krävs ett datainterface. Det är idag ett s.k. PCMCIA-kort, som man kan sticka in i en därför avsedd persondator, och andra änden kopplas till telefonen. Kortet sköter kommunikationen mellan dator och telefon, och man måste givetvis ha telefontillverkarens datainterface. Anslutningen till datorn är dock standardiserad, så man skall kunna använda vilken dator som helst.
Det finns även adapaters till vanliga faxar, de skiljer sig lite från dataadaptern. PCMCIA-korten stöder fax från PC-programvaran, men då sker kommunikationen mellan telefon och dator i data-mode, inte riktig faxmode, med allt vad det innebär av komplicerat protokoll. GSM-nätet sköter förhandlingen med faxen i andra änden.
Man kan alltså sända ett dokument man skrivit i ordbehandlaren som ett fax, från sin persondator. Det går givetvis även att ta emot ett fax med faxprogrammet, och titta på texten på skärmen, eller skriva ut den på en skrivare.
Man kan även koppla upp sig mot en annan dator, till exempel en databas, och ställa frågor eller läsa sin e-mail, eller elektronisk post.
Man skall dock observera att GSM inte ger möjlighet till snabbare överföring än 9600 bps (bit per sekund, ungefär 960 tecken per sekund). Det betyder att dataöverföring via GSM aldrig är speciellt lämpligt för att skicka stora datamängder, som t.ex. digitaliserade bilder eller ljud. Det är inte heller lämpligt för att surfa på internet på samma sätt som man kan göra med en fast telefon och ett 28.800 bps modem, en tre gånger snabbare förbindelse. En annan jämförelse är ISDN, med 64 kbps, en mer än sex gånger så snabb förbindelse.
Europolitan var först att öppna sitt nät för dataöverföring, och Telia Mobitel kom därefter. Comviq har ännu (våren 95) inte öppnat sitt nät för data, man talar om att det skall ske under hösten.
Siemens och Nokia var först om att presentera färdiga data och fax-interface till sina telefoner, och de kan dessutom användas i full hastighet, 9600 bps.
Figur
Telefon, adapter och persondator.
Motorola har preseterat ett 2400 bps interface, och Ericsson beräknar att släppa sitt interface till toppmodellen GH337 under sommaren 1995. Ericssons interface kommer enbart att klara hastigheten 2400 bps, beroende på de chip man använder i telefonen. Det går inte att uppgradera telefonen så att interfacet klarar 9600 bps.
Ericsson försöker poängtera att den genomsnittliga kunden inte behöver den högsta hastigheten, man märker ingen större skillnad mellan 2400 bps och 9600 bps för kortare datasändningar och för att skicka SMS-meddelanden. Det kan stämma, men det är lite lamt att inte kunna erkänna att produkten inte klarar full hastighet, utan istället tala om vad man behöver eller inte.
Ericsson rekommenderar inte sin lösning till de som vill överföra bildfiler, till exempel journalister, datatekniker med tunga datafiler, samt de som vill surfa på internet och hämta hem ljudet av president Clintons hundar som skäller.
Ett fax och datainterface ger dessutom möjlighet att sända och ta emot SMS-meddelanden. Varje meddelande kan vara upp till 160 tecken långt.
GSM-telefoner kan ta emot textmeddelanden, s.k. SMS-meddelanden. Det är bara äldre telefoner som inte klarar att ta emot meddelanden. Dyrare nya modeller kan även sända textmeddelanden, som t.ex. Nokia och Siemens S4.
Ett SMS-meddelande består av upp till 160 tecken, och kan sändas eller tas emot även mitt under uppkopplat samtal. Denna funktion kan användas för personsökning, meddelanden om vem som ringt, allmänn information, med mera.
SMS-meddelanden debiteras alltid per meddelande, och inte per tid, eftersom de sänds på kontrollkanalen, och alltså inte är ett uppkopplat samtal.
Många små fristående företag utvecklar informationssystem som använder SMS-tjänsten. En tillämpning är att kunna sända meddelanden från en dator via e-mail till telefonen. Vi undrar bara när någon skall presentera e-mail från telefonen till internet.
SMS-meddelanden är kul och användbara. Så har man ett abonnemang som tillåter sändning av SMS-meddelanden (Telia Mobitel, Europolitan med extra abonnemang) och en telefon som kan sända SMS-meddelanden, t.ex. Nokia eller Siemens S4, skall man definitivt prova på det! Mottagaren brukar uppskatta ett meddelande!
För den som inte kan sända SMS-meddelanden från telefonen har Telia Mobitel ordnat 'GSM Text'. När man ringer upp GSM Text väljer man färdigt meddelande med en siffra, och därefter skickas den valda texten till mottagaren. Det ger ju inte möjlighet till någre speciellt personliga meddelanden, men man kan ju ändå sända mer varierade meddelanden än bara ett telefonnummer!
SMS-meddelanden lagras på SIM-kortet, och det finns begränsad plats för text på kortet. Därför är det viktigt att den som får meddelandena raderar inkomna meddelanden, så att det finns plats för nya meddelanden. Annars avvisas inkommande meddelanden, och mottagaren får alltså inte se dem.
Det är inte helt automatiskt att sända SMS-meddelanden. Man måste programmera ett nummer för 'meddelandecentralen', annars fungerar tjänsten inte. Meddelandecentralens nummer för Telia Mobitel är +46705008999, och för Europolitan +46708000708.
Man skall även observera att Telia Mobiltel inte kan sända meddelanden till Europolitan, och tvärtom. Tvärkommunikationen mellan operatörerna är det dåligt med, det gäller att låsa in kunderna i sitt eget system. Telia Mobitel klarar dock redan idag att sända SMS-meddelanden till en del utländska abonnenter, i länder man har samtrafik med. Ett exempel är Tyskland, där både D1 och D2 abonnenter skall kunna utbyta SMS-meddelanden med Telia-abonnenter. Så en dag, efter att ungerska abonnenter kan utbyta SMS-meddelanden med svenska abonnenter, kanske vi även kan utbyta SMS-meddelanden mellan näten i Sverige!
Med GSM kan man skicka textmeddelanden, s.k. SMS-meddelanden. Det betyder att man kan använda telefonen som en personsökare, och skicka det telefonnummer som man vill bli uppringd på. Man kan givetvis även skicka textmeddelanden. Med ett datainterface, koppling till en persondator och rätt programvara kan man skicka textmeddelanden själv.
Telia Mobitel har dessutom infört några standardiserade textmeddelanden man kan sända, genom att ringa ett visst nummer och välja en av flera färdiga texter, samt fylla på med sitt eget telefonnummer. Meddelandet sänds till mottagaren, som kan läsa det och ringa upp. På så sätt kan även vanliga hushåll utan kontakt med GSM sända meddelanden!
En av fördelarna med SMS-meddelanden gentemot personsökare är att meddelandet lagras i växeln, upp till 72 timmar, om abonnenten inte kan nås just när meddelandet skulle sändas. En vanlig personsökning kostar pengar, och man får ingen bekräftelse på att sökningen gick fram. Var sökaren utan kontakt eller avstängd händer inget, men den som gör sökningen får betala ändå.
En intressant utveckling är att använda mobiltelefoner internt inom företaget, men utan de höga samtalskostnader man förknippar med mobiltelefoner. Det kan vara t.ex. för att nå ut till användare som rör sig mycket.
Det finns flera varianter av företagsinterna nät. En av de mer intressanta varianterna är att sätta upp en basstation som enbart är avsedd för kommunikation inom företaget. Så länge mobiltelefonerna är i kontakt med företagets egen basstation debiteras samtalen enligt en mycket låg taxa. När mobiltelefonerna rör sig bort från basstationen, och kommer i kontakt med andra basstationer, d.v.s. utanför företagets område, debiteras samtalen enligt normal mobiltelefontaxa.
Denna lösning gör att man kan nå ett stort företagsområde effektivare än vanliga trådlösa telefoner, och till en lägre total kostnad.
En annan lösning är att koppla ihop företagets växel med operatörens växel. Det betyder att alla samtal mellan kontoret och säljare ute på fältet går via hyrda ledningar, och Telias fasta linjer är inte inblandade. Detta ger operatören möjlighet att ge en viss rabatt på samtalen mellan kontoret och mobiltelefonerna. Samtal från omvärlden till mobiltelefonerna, eller från mobiltelefonerna till andra abonnenter, debiteras givetvis enligt normal taxa.
Med denna lösning blir det lätt att använda anknytningsnummer direkt till mobiltelefoner, och man kan låta mobiltelefonerna ha liknande nummer som företagets växel.
En trend är att operatörerna skaffar sig egna informationsnummer, som man når via ett kortnummer, och som kostar mer än ett vanligt samtal. Man kan säga att det är mobiltelefonens motsvarighet till 071-nummer. De kan enbart nås från en mobiltelefon.
För det mesta anordnas dessa nummer i samarbete med ett annat företag som står för informationen, t.ex. att SMHI står för väderuppgifter som säljs till abonnenterna.
Exempel på tjänster är väderinfo, väginfo, beställa taxi, och ekonominyheter. Fler tjänster kommer säkert.
Ett intressant exempel är aktieinformationen som Europolitan erbjuder i samarbete med annat företag. Man sänder en begäran om vilka aktier man vill ha kursen på, och några sekunder senare kommer ett SMS-textmeddelande med aktuell kurs. Här är kommunikationen inte enkelriktad, utan användaren begär en viss kurs. För att utnyttja denna tjänst måste man teckna abonnemang även hos företaget som säljer aktieinformationen.
Mobiltelefoni kommer att öka explosionsartat, det är säkert. Alla operatörerna kommer säkert att tjäna stora pengar, och ge god vinst. Många nya abonnemangsformer, priser, och tjänster kommer att utvecklas. Vi har bara sett början av en ny spännande utveckling inom telefoni-området!
Satellitkommunikation har funnits ganska länge nu, även om de första tillämpningarna inte var telefoni. Satelliter används för många olika tjänster idag, bland annat telefoni, men även kommunikation av alla slag. Det kan vara television, dataöverföring, telefonkommunikation mellan kontinenterna, med mera. Andra tillämpningar är positionsbestämning för navigering, till exempel GPS-satelliterna.
Man kan även utnyttja satelliterna till direkt kommunikation via telefon. Först utvecklades dessa system för sjöfarten, där enda andra kommunikationskanalen var radio, och den hade begränsad kapacitet och räckvidd.
Nu finns det till och med bärbara satellittelefoner, som ryms i en attach\'eväska. Med hjälp av en sådan telefon kan man hålla kontakt i hela världen.
Det finns idag ett satellittelefonsystem, INMARSAT, men snart kommer fler möjligheter. Flera företag i världen projekterar satellitsystem, antingen regionala eller världstäckande. Ett amerikanskt företag har fått en preliminär order på satelliter för telefonsystem i 14 asiatiska länder.
Det satellitsystem som är i drift idag heter INMARSAT. Inmarsat är en organisation med ett 70-tal medlemsländer, om driver fyra satelliter och flera jordstationer. Den skapades i första hand för sjöfarten, men betjänar nu även enheter på land.
Satelliterna är geostationära, det betyder att de snurrar runt jorden så att de hela tiden verkar vara på samma plats på himlen. Kommunikationen går från satellittelefon på till exempel en båt, till satelliten, och vidare tillbaka till en jordstation, där samtalet kopplas vidare till det fasta telenätet. Samtal från fast telefon till satellittelefon går omvända vägen. Tjänsterna som erbjuds omfattar telefoni, telex, telefax, datatrafik, stillvideo, samt höghastighetsöverföring (64 kbit/sek).
Figur
Satelliterna ligger på 35 700 km höjd över jorden.
Det finns flera Inmarsat-system, som använder samma fyra satelliter. Det är Inmarsat A, ett system med analoga terminaler (telefoner). Därefter har man byggt två system för digitala telefoner och terminaler, Inmarsat B och Inmarsat M. Dessutom finns ett Inmarsat C system, som enbart sänder text, och inte tal. Det mellanlagrar texten i jordstationerna, så man har inte riktigt direkt kontakt. Man skall observera att själva satelliterna bara tar emot och sänder vidare de radiovågor den mottar, d.v.s. satelliten är inte digital. Däremot kan utrustningen i jordstationen eller satellittelefonen vara digital.
Det är Inmarsat M som används för satellitkommunikation på land. Det är utvecklat speciellt för 'lågpristelefoner', med ganska låg vikt. Flera modeller finns, i storlek som en attach\'eväska, med vikter på omkring 10 kg ned till bara 4 kg. Väskan rymmer dessutom en fax eller en persondator om man vill faxa eller överföra data.
Antennen är platt för de portabla telefonerna, och man riktar in den mot satelliten med hjälp av en kompass och signalstyrkemätare. All satellitkommunikation ger en fördröjning på strax över en sekund, så det känns lite annorlunda att tala i satellittelefon jämfört med vanlig telefon.
Figur
Inmarsat M portabel telefon.
Figur
Ring även i öknen!
Det är lite dyrare med satellittelefon än med vanlig mobiltelefon. En Inmarsat M portabel telefon kostar omkring 100 000 kr och uppåt, medan en Inmarsat A eller B mottagare kostar över 200 000 kr. En Inmarsat C apparat för enbart text kostar från ca 20 000 kr.
Även kostnaderna för att använda satellitelefonen är högre. För Inmarsat A kostar det 62,50 kr per minut, och för Inmarsat B och M kostar det 42,50 per minut. Data- och telextjänsterna har andra priser.
Fördelarna med satellitkommuniktion är dock stora. Man har täckning över hela jorden, utom i polarområdena. Systemet är automatiskt och kopplar upp i båda riktningarna, och finns tillgängligt 24 timmar om dygnet. Det finns dessutom många tilläggstjänster och rutiner som förenklar för kunderna, framför allt då sjöfarten. Satellitkommunikation kräver alltid direkt siktlinje mot satelliten, så satellittelefoner har ingen kontakt inomhus. Men, har man sikt till satelliten genom en glasruta går det bra.
Inmarsat är uppdelat i fyra riktnummerområden, och när man ringer till en Inmarsat-telefon slår man först riktnumret till det område där telefonen finns, och därefter telefonnumret.
Figur
Täckningsområden för Inmarsat A och C, samt B och M.
Ett av målen med Inmarsat är att skapa ett pålitligt och effektivt säkerhetssystem för sjöfarten, och det kallas GMDSS. Inmarsat A, B, och C är godkända delar i säkerhetssystemet GMDSS, och genom att trycka på en larmknapp garanteras man prioriterad direkt förbindelse med närmaste larmcentral.
Inmarsat planerar att bygga ett satellittelefonsystem för ficktelefoner. Det skulle kunna tas i drift tidigast kring sekelskiftet. Satelliterna skulle ligga i en 'intermediate circular orbit', med 12-13 satelliter.
Det bygger på att telefonerna antingen kan ha kontakt med existerande markbundna mobiltelefonnät, analoga eller digitala, och enbart använda satellitkommunikationen när markbundet nät inte finns tillgängligt. Kommunikationen skulle ske enligt existerande beprövade modeller, från telefon till satellit och vidare till jordstation. Motorola Iridium använder istället även kommunikation från satellit till satellit för att leda samtalet fram till mottagaren.
Motorola startade ett projekt för global satellitkommunikation, som kallas 'Iridium'. Det skall vara i drift kring sekelskiftet, och bygger på 66 satelliter i 'low earth orbit' på 780 km över jordytan, en låg bana över jorden. Namnet kommer av att man ursprungligen planerade för 77 satelliter, och grundämnet iridium har atomnummer 77. Den tekniska utvecklingen har minskat antalet satelliter till 66.
Satelliterna skall komplettera befintliga marktäckande mobiltelefonsystem, som GSM, AMPS eller NMT. Telefonen kopplar valbart upp ett samtal via ett befintligt nät, eller via satellitnätet. Telefonen kommer att kunna arbeta med ett markbundet nät, plus satelliterna.
Genom satellitnätet kommer man att kunna använda telefonen i alla länder. Kostnaden för att använda satellitnätet beräknas idag till 3 dollar per minut (ca 25 kronor). Det är jämförbart med vad vanliga långväga internationella samtal kostar idag. Inkommande samtal betalas av den uppringande, till skillnad från dagens GSM-nät.
Telefonerna kommer att ha ungefär samma storlek som dagens ficktelefoner. Systemet kommer att ge användarna talkommunikation med 4,8 kbit/s, dataöverföring med 2400 bps, fax (grupp 3), personsökning, samt positionsbestämning. Satellittelefon är inte en konkurrent till mobiltelefoni, utan ett komplement.
Figur
Satellitbanorna hos Iridium.
Figur
Planerad ficktelefon för Iridium.
Projektet har redan hittat utomstående finansiärer för total en och en halv miljard dollar, och man har säkrat frekvenser att använda. Idag finns så många delägare i Iridium att det inte längre är Motorola som är i majoritet. Man har samarbete med många företag, bland annat ryska och kinesiska rakettillverkare.
Systemet beräknas vara i drift 1998, samt ha 2 miljoner kunder år 2002. Den första satelliten skall skjutas upp 1997, och de beräknas ha fem års livslängd, och kunna bytas ut i nödfall på 36 timmar. Samtalen skall kopplas via satelliterna för total global täckning. I dagens satellitsystem sker kopplingen mellan olika satelliter och geografiska områden via jordstationer.
Figur
Iridium-systemet.
Ett av de problem man nu studerar är hur användarnas krav på enhetlig användning och taxor skall kunna balanseras mot olika regeringars krav att själva kunna bestämma telefontaxor och regleringar. Genom den globala strukturen krävs ett internationellt samarbete.
Man förväntar sig att en av de främsta vinsterna med Iridium-systemet kommer att vara fungerande och billig kommunikation i tredje världen, på landsbygden där. Man planerar solcellsdrivna telefonstationer dit byborna kan gå och ringa. Utvecklingen kommer att gå snabbare och de kulturella förändringarna ökar.
Sedan Bell Labs i USA kom med id\'en om celler för mobiltelefoni har en formlig explosion skett inom mobiltelefoni. Alla nät som byggts har blivit fullbelagda av abonnenter tidigare än beräknat, och kapaciteten har inte räckt till för alla.
Utvecklingen de närmaste åren kommer att bjuda på mycket intressant, och många nya tekniska lösningar kommer att presenteras. Framför allt går utvecklingen mot personlig telefoni, så att man kan nås med ett enda nummer överallt, och att kostnaden för att ringa mobilt blir jämförbarare med kostnaden för att ringa från fasta telefoner.
Några av de förkortningar som kommer att förekomma flitigt är PCN eller PCS, som används i Europa respektive USA. Förkortningarna betyder Personal Communication Network (Europa), eller Personal Communication System (USA). Dessa system kommer till stor del att bygga på DCS1800, DECT, eller någon kombination av dessa och GSM. Längre fram i texten kommer vi att beskriva hur sådana system kan komma att byggas upp.
En vändpunkt i telekommunikationen kom 1992. Fram tills dess hade ökningstakten av antal abonnenter i de fasta näten hela tiden stigit, d.v.s. varje år tecknades fler nya abonnemang än föregående år. Men 1992 tecknades enbart lika många nya fasta abonnemang som föregående år. Men totala antalet nya telefonabonnemang var ändå större än året innan, och det berodde på att mobiltelefonabonnemangen hade ökat kraftigt. Tillväxten är idag koncenterad till den mobila sektorn. Mobiltelefonen är idag inte en ersättning, utan ett alternativ.
I mogna marknader, som t.ex. Sverige, står mobiltelefoner för över 60% av alla nya abonnemang. Det är när över 10% av hushållen har en ny apparat som en massmarknad uppstår, apparaten är plötsligt accepterad. Massmarknaden beror till viss del även på priset på telefoner, är priset lågt kan massmarknaden uppstå, är priset högt blir det ingen massförsäljning.
En annan viktig faktor är samtalspriserna. Hittills har operatörerna i alla länder visat mycket liten priskonkurrens, man har satsat på företagskunderna som inte är så priskänsliga. Det har inte varit något priskrig på samtalskostnaderna. Under 80-talet sade många att mobiltelefonoperatörerna tryckte egna pengar, och det har till stor del varit riktigt. I takt med att utbredningen av mobiltelefoner ökar kommer det att bli dyrare att skaffa nya kunder, och varje ny kund kommer att ge mindre omsättning och vinst. Konkurrensen ökar, och antalet mobiltelefonsystem man kan välja på ökar. I USA är det nu vanligt att ge tillstånd för fler än två operatörer i varje område, och när det gäller PCS (personlig kommunikation) upp till åtta operatörer. Då kan bolagen inte enbart satsa på företagskunder.
En typisk mobiltelefonoperatör kanske satsar kring 10\% av de totala utgifterna på elektronik, medan resten går till marknadsföring, administration och fakturering, byggnader, och samtrafikkostnader. Samtidigt kommer kunderna att kräva bättre service och bättre funktion, medan intäkterna blir lägre per kund. Operatörerna måste prestera mer med lägre vinstmarginal.
De breda lagren av befolkningen väntar på billiga mobila lösningar, men förväntar sig även den fasta linjens kvalitet och säkra funktion. Konsumenternas krav är enkla -- de vill kunna ringa och bli uppringda överallt. Det är en utmaning för operatörerna och tillverkarna av apparater att uppfylla det önskemålet. Idag ligger vi långt från det målet.
Dagens mål är en komplett miljö för personlig kommunikation. Inte bara vanlig telefoni, med röstsamtal, utan även fax, dataöverföring, personsökning, och som viktig del informationstjänster. En viktig faktor för att personlig mobilkommunikation skall slå igenom är lågt pris, på telefoner och samtalsavgifter. Alla utvecklare inom telebranschen är överens om att priset på själva överföringen av tal eller data kommer att sjunka, marginalerna kommer att pressas, och lönsamheten att sjunka. Ett sätt att möta sjunkande vinstmarginaler är att sälja information, som kunden anser tillräckligt viktig för att motivera ett högre pris.
Det finns många olika teknologiska alternativ som kan användas för personliga kommunikationstjänster. Mobiltelefoni har fördelen av stor yttre täckning, men måste även ge bra kvalitet inomhus med hög kapacitet. Tillverkarna arbetar idag på lösningar som skulle kunna ge denna flexibilitet, till ett rimligt pris för kunden.
En sådan lösning är en kombination av utvecklad och modifierad mobiltelefoni, samt trådlös telefoni. Ett nyckelbegrepp för denna utveckling är 'hierarkiska celler', d.v.s. olika stora celler för skilda typer av användare, där cellerna inte stör varandra (se avsnittet om celler och radiovågor). Hierarkiska celler innebär stora makroceller för användare som rör sig snabbt, t.ex. med bil, och mindre mikroceller för användare som knappt rör sig, t.ex. fotgängare.
De minsta cellerna kommer då att vara pikoceller, små celler inomhus med hög kapacitet och bra ljud. Det är inte nödvändigt att använda samma system för makro- och mikrocellerna som för pikocellerna.
En lösning som man nu studerar är vanlig mobiltelefoni för de övre cellerna, t.ex. GSM, och digital trådlös telefoni, t.ex. DECT, i pikocellerna, i hemmet och på kontoret. Telefoner som klarar både GSM och DECT kommer till årsskiftet 1995-96 enligt flera källor. Det är viktigt att telefonerna klarar flera standarder, annars blir det för besvärligt för kunderna, det kommer aldrig att slå igenom.
En tredje generation mobiltelefoner krävs i framtiden, med ännu högre kapacitet, upp till 2 Mbit/s (Mega bit per sekund). Med sådana hastigheter kan man överföra video, multimedia, samt text och rörliga bilder blandat.
Lägre fram i tiden ligger förslag som tar de bästa delarna av fasta nät och kombinerar dem med mobila nät. Visionen är ett globalt nät, med samma kvalitet som det fasta nätet, där man når alla existerande tjänster. Några sådana id\'eer är UPT (Universal Personal Telecommunication), UMTS (Universal Mobile Telecommunication System) och FPLMTS (Future Public Land Mobile Telecommunication System), men man vet ännu inte hur de skall förverkligas.
Det vi närmast kommer att få uppleva är mobiltelefoner som arbetar med två system, enligt två standarder. Först kommer troligen GSM och DECT telefoner. De kommer att kunna användas som en vanlig trådlös telefon hemma, eller på kontoret, och ansluts då till det fasta nätet eller företagets interna växel. Fördelen är att man betalar samma samtalstaxa som för fasta telefoner, och för företagen kan man givetvis ringa utan kostnad inom företagets växel, trots att man är rörlig. Först när man kommer utanför hemmet eller företaget kommer man i kontakt med mobiltelefonnätet, och först då betalar man mobiltelefontaxan för samtalen. Telefoner som klarar GSM och DECT skall komma kring årsskiftet 1995-96.
En annan utveckling som snart kommer är DCS1800, eller mobiltelefoni på 1800 MHz-bandet. Det är dubbla frekvensen mot GSM, och systemet arbetar enligt samma principer som GSM. Man talar även om GSM900 och GSM1800 för att skilja dem åt. DCS1800 kommer att behövas snart i Sverige, eftersom kapaciteten i 900 MHz-bandet inte längre räcker till i storstadsområdena, som Stockholms centrum.
Man kommer inte att bygga ett alternativt DCS1800-nät, parallellt med dagens GSM-nät. Det skulle bli alltför dyrt att bygga ännu ett nät, och dessutom kräver 1800 MHz fler basstationer för samma yttäckning. Vad som kommer att ske är att dagens tre GSM-operatörer kommer att bygga 1800 MHz-nät där kapaciteten idag är begränsad. När 1800 MHz-utbyggnaden är klar kommer det att finnas telefoner som klarar både GSM 900 MHz och DCS1800, 1800 MHz, i samma telefon. Telefonen kommer då att hoppa mellan 900 och 1800 MHz, beroende på var det finns en ledig frekvens. Ute på landsbygden kommer det bara att finnas 900 MHz GSM-nät, men där kommer kapaciteten i 900 MHz att räcka länge till.
Man skall notera att alla tre GSM-operatörerna har sökt tillstånd för 1800 MHz-bandet. Förutom de tre existerande operatörerna har även andra företag ansökt om licens för 1800 MHz-bandet, och frekvenserna räcker till för fler än tre operatörer.
Nu återstår bara att se hur länge det dröjer innan vi får se telefoner som klarar GSM, DCS1800, och DECT i samma apparat.
Marknaden i USA expanderar kraftigt, och även mobiltelefonernas spridning bland befolkningen är lägre procentuellt räknat, har man flest abonnenter. Det finns över 18 miljoner mobiltelefonabonnemang i USA, mot knappt 3 miljoner i Tyskland, England, och Japan.
Den digitala standarden i USA är en utveckling av den analoga AMPS, och den digitala kallas följaktligen D-AMPS. Det betyder att existerande analoga nät helt enkelt kompletteras med digitala stationer, och telefonerna klara både digital och analog överföring. Det finns dock ännu inte så många D-AMPS-abonnenter, uppskattningsvis några hundra tusen.
Det viktigaste som sker nu i USA är utvecklingen mot PCS, Personal Communication Systems. Målet är att abonnenten skall kunna nås under samma nummer i hemmet, på jobbet, och utomhus, till en låg kostnad.
Frekvenserna för dessa nät har sålts på auktion av amerikanska myndigheter, och den höga kostnaden för licensen betyder att köparna, operatörerna, snabbt vill få igång näten. Det gäller att välja rätt teknologi, som fungerar. De två ledande alternativen är idag D-AMPS1900 och PCS1900.
Man har helt enkelt anpassat D-AMPS till 1900 MHz-bandet, som används för PCS. Fördelarna är att systemet är kompatibelt med existerande system, och man arbetar på telefoner som kan arbeta med både D-AMPS och D-AMPS1900. Existerande operatörer med analoga nät kan bygga och erbjuda 1900 MHz-nät där ytterligare kapacitet behövs, men samtidigt erbjuda stor täckning.
PCS1900 är en anpassning av DCS1800 till de amerikanska frekvenserna. Genom att det bygger på GSM och DCS1800 finns det redan färdig utrustning, man vet att det fungerar, och det finns redan telefoner med låg vikt. Man kan alltså hoppas att vi i framtiden skall kunna använda någon form av europeiska GSM-telefoner även vid resa i USA.